Ledare: Opinionsundersökningarna hade rätt i år också

“Oavsett hur det här går så hoppas jag att det blir en andragångsläxa som biter”, sa tidigare statsrådet Leif Pagrotsky i SVT:s USA-valvaka (4/11).  

Han är inte ensam. Det klagas på déjà vu från USA-valet 2016, när Donald Trump – trots opinionsundersökningar som sa det motsatta – vann över Hillary Clinton.  

Fyra år senare har en skadeskjuten ekonomi och världsomfattande pandemi gjort att så gott som alla opinionsmätningar inför USA-valet förutsåg Bidens vinst. Ändå blev valet en nagelbitare.  

Det borde inte överraska. Opinionsmätningar bygger på något som i sig är svårt att mäta – opinionen. Därför blir det ofta systematiska fel. Det blev det i presidentvalet för fyra år sedan och sannolikt även i år. 2016 visade det sig i efterhand att man hade överskattat hur många som skulle rösta på Clinton därför att man hade viktat väljarnas utbildningsnivå fel.  

Varför korrigerade inte opinionsundersökarna dessa fel inför årets val? Det finns två svar på den frågan. Det ena är att man har gjort det. Det andra är att systematiska fel per definition inte går att korrigera på förhand; upptäcks de upphör de att vara systematiska fel, eftersom man rimligtvis korrigerar dem. Att mäta opinionen försvårades dessutom ytterligare av att osedvanligt många röstade på okonventionella sätt, alltså förtidsröstade.

Ändå finns det skäl för déjà vu från 2016: inte därför att väljarundersökningar nödvändigtvis visar fel, utan för att det är svårt att tolka vad de visar. Några timmar före valresultatet 2016 skrev den välrenommerade statistikern Nate Silver att Hillary Clinton hade 71 procents chans att vinna. Det låter högt, men innebär ändå att Trump hade en chans på tre att ta hem valet. Det är inga dåliga odds, men uppfattades ändå som en säker marginal för Clinton.

Därför har Pagrotsky rätt i att vi behöver lära oss en läxa, och att den biter denna gång. Men han har fel i vad läxan är. Vi måste bli bättre på att acceptera att det ibland sker saker som har låg sannolikhet, eftersom det är själva definitionen av vad “låg sannolikhet” är.  

Givetvis går det att lasta medier och opinionssajter för att de ger missvisande information. Det är till exempel troligt att det låga valdeltagandet bland demokrater 2016 till viss del berodde på att väljare hade tolkat opinionsmätningar som att Clinton skulle vinna oavsett.  

Men i slutändan måste vi ta ansvar för vår egen sannolikhetshybris, acceptera och försöka hantera att det ligger i opinionsmätningars natur att visa “fel”.  

Ifall väljarundersökningar alltid hade rätt hade vi kunnat slippa valdagar överhuvudtaget. Men sanningen är att det är svårt att förutse framtiden och därför måste vi fortsätta engagera oss för den framtid vi vill ha, oavsett vad statistiken säger.