På fem dagar har det skett två våldtäkter och två våldtäktsförsök utomhus, i centrala Uppsala. Offren är kvinnor, tidpunkten är natt.

Att ett överfall skett på Sysslomansgatan förvånar tydligen alarmerande facebookförfattare. Själv har jag tyvärr trott att överfall kan ske överallt och hela tiden. Det har jag gjort ända sedan jag började röra mig ute nattetid. Nycklar i handen, låtsasprat i telefonen, snabba steg. Om rädslan är befogad - ja, vem kan svara på det?

Överfallsvåldtäkter utomhus är tyvärr inte något nytt. Mindre vanligt än andra våldtäkter. Men det har hänt förr, och det kommer att hända igen. För så trasig ser verkligheten ut.

Att det sker flera överfall inom loppet av så kort tid händer mer sällan. Men det har också, tyvärr, hänt förut. I våras skrev vi om flera uppmärksammade fall där en serietafsare iklädd munskydd gav sig på kvinnor runt om i Uppsala. I slutet av april dömdes han till skyddstillsyn och samhällstjänst i 60 timmar för nio fall av sexuellt ofredande och två fall av sexuella övergrepp. I februari och mars i fjol anmäldes sammanlagt fem likartade försök till våldtäkt i Uppsala. De fem kvinnor som drabbats vittnade om att de blivit omkulldragna av en okänd man som försökt slita av dem kläderna. Senare dömdes en 30-årig man till 15 månaders fängelse för våldtäktsförsök.

I samband med rapporteringen kring serietafsaren tog vi fram siffror från 15 år tillbaka på män som vid upprepade tillfällen utsatt kvinnor för sexbrott utomhus, i Uppsala. Gemensamt var att brotten skedde vid upprepade tillfällen och mot olika kvinnor. Det blev totalt åtta olika gärningsmän mellan åren 2005-2019.

Enligt Brottförebyggande rådet har antalet polisanmälda sexualbrott i hela landet ökat kontinuerligt under de senaste decennierna. Men ökningen förklaras till stor del på att brottsutsatta idag är mer beredda att prata om det, och att anmäla.

Varje gång det rapporteras om sexbrott utomhus ökar oron hos många, däribland undertecknad. Jag vill inte bli påverkad, men jag rår inte för det.

På onsdagen gick polisen ut med ett antal punkter som de som känner oro kan tänka på. Som att välja upplysta vägar, att helst ta sällskap med en vän, att inte åka taxi med oseriösa bolag.

Jag önskar att jag inte skulle behöva se mig om över axeln eller att jag skulle våga välja vilken gångväg som helst, oavsett lampor eller ej. Tyvärr är oron svår att rå över. Men det är skillnad på att känna oro och att spä på den. Att, som många så kallade debattörer, dra stora växlar och skrika ut att Uppsala inte är sig likt - är inget som på något vis gör vår stad till en lugnare plats. Snarare tvärtom.