Helena Tegler är inte rädd för att ge sig in i stora projekt. Hon ger inte upp i första taget och hon vågar satsa långsiktigt för att se en förändring längre fram.

– Jag har bra uthållighet. Det är så med min forskning med. Jag kan pressa mig att fortsätta, säger Helena.

Hon kom nyligen hem från två soliga semesterveckor i hennes föräldrars stuga på Tjörn. Hon har sedan uppväxten en fot på Västkusten där hon spenderat många somrar med saltstänk och bad. Till Uppsala kom hon (från Stockholm) som sexåring. Här bodde hon tills hon började pluggade i Göteborg. Efter att ha jobbat i Stockholm och Falun kom hon tillbaka till Uppsala 2001, och började arbetet på Habiliteringen.

Artikelbild

| Helena Tegler kallar sig själv för arbetsmyra. Nu är det avhandlingen som tar mest tid.

Sedan 2015 forskar hon också på 80 procent, men en dag i veckan arbetar hon fortfarande kliniskt. Som doktorand vill hon veta mer om hur stödet till barn med svår cerebral pares och utvecklingsstörning, som kommunicerar med stöd av en högteknologisk samtalsapparat, kan förbättras. Det var i jobbet på Habiliteringen som hennes forskningsfrågor tog form.

– Tekniken är perfekt och matchningen till barnen som fick den var jättebra. Men det var svårt för omgivningen att använda tekniken, säger Helena Tegler. Hon ville veta vad det fanns för hinder, vad hon som logoped kunde göra bättre.

Hon har skickat en enkätundersökning till föräldrar, logopeder, lärare och assistenter till barn som har svår cerebral pares och som fått en avancerad samtalsapparat som hjälpmedel. Barnen i studien har omfattande rörelsehinder och många av dem styr samtalsapparaten med ögonstyrning. Med stöd av samtalsapparaten kan barnen kommunicera och även styra teknisk utrustning som tv-apparater, till exempel höja och sänka ljudet och byta kanal.

– Föräldrarna såg stora fördelar med samtalsapparaten. Barnet kunde vara mer självständigt och delaktigt och de kunde se mer av barnets personlighet och humor. Det gav mig hopp om att det här är en fantastisk teknik, vi måste bara hitta nycklar för att den ska användas mer, säger hon.

Hon har redan fått två vetenskapliga artiklar publicerade och ser fram emot att lägga fram sin avhandling under vårterminen. Vissa delar av forskningen, som handlar mer om förskole- och skolsituationen, är ännu inte publicerade, men Helena Tegler avslöjar:

– I klassrumssituationer verkade tekniken fungera som allra bäst när läraren inte ställde öppna frågor utan hade tydliga svarsalternativ.

Annars tar det för lång tid för barnet att svara för att de andra barnen ska orka vänta – och det blir för ansträngande för barnet själv.

– Jag hoppas att min forskning kan bidra till att vi logopeder på Habiliteringen får bättre förståelse för hur samtalsapparater kan användas till exempel i en skolsituation. Vi kan förbättra insatserna till de här barnen!

Hon har alltid varit intresserad av kommunikation och lika rättigheter. Men hennes arbete kräver tålamod.

– I mitt jobb handlar det om långsiktighet, att planera för många år framåt. Samtidigt är det familjerna som har allra störst uthållighet, säger Helena Tegler. Ett bevis på hennes egen tåga är utmaningen som hon och ett gäng kvinnor antog förra året. De skulle cykla Tjejvättern, simma Vansbrosimningen och åka Tjejvasan. Men vid årets slut hade bara två avslutat alla loppen. Helena Tegler var en av dem.