Hon har en vardag här hemma i Sverige med barnbarnet, Friskis & Svettis-kortet och nya lägenheten i Luthagen och en annan på svåra internationella uppdrag utomlands. Hon har på nära håll sett hur krig drabbar oskyldiga och civila. Och hon har hittat vänner och en tillvaro nära humanitära katastrofer.

De senaste tio åren har Katarina Öberg Fichtel gjort sex insatser för Internationella rödakorskommittén (ICRC). Hon har varit i Demokratiska republiken Kongo (DRK), Centralafrikanska republiken, Tchad, Irak och två gånger i Jemen. Hon tycks alltid få de svåraste uppdragen.

– ICRC skickar alltid mig till de mest extrema platserna, vilket är ett stort förtroende. Jag tror de uppskattar att jag är lite äldre, lite lugnare, säger Katarina Öberg Fichtel.

Artikelbild

| Katarina Öberg Fichtel om akuta situationer: "Jag har ett lugn i synnerhet i stressade situationer. Och jag är ganska modig. Jag litar på mig själv och min egen förmåga."

Hon har en somrig gul klänning på sig. Fina solrynkor vid ögonen, brunbränd hy. Hon ska snart börja sitt kvällspass som sjuksköterska på infektionskliniken vid Akademiska sjukhuset. Vi möts nära sjukhuset, på Konditori Fågelsångens uteservering.

Det är ett och ett halvt år sedan Katarina Öberg Fichtel kom hem från sin senaste, och allra tuffaste internationella insats: Jemen. Där kriget fortfarande rasar.

– Barn föds in i konflikten, in i en situation med matbrist och brist på sjukvård, bränsle och el. Barnen får ingen barndom och det går inte att ersätta, man kan aldrig ge tillbaka en förlorad barndom.

Enligt FN har mer än 17 000 civila dödats och skadats i konflikten mellan regeringsstyrkor och huithirebellerna som varat sedan 2015. 24 miljoner civila behöver hjälp och skydd i världens värsta humanitära kris.

Artikelbild

| Katarina Öberg Fichtel finner sig till rätta där hon är. Hittar en vardag.

– Det är en pågående konflikt och det är innerligt viktigt att man hittar en lösning. Det är stort och komplext. Men det måste få en slut, säger Katarina Öberg Fichtel.

När hon jobbade i Jemen var den största risken bomberna som föll från skyn. De nästan dagliga flyganfallen.

Artikelbild

| Katarina Öberg Fichtel, sjuksköterska på infektionskliniken i Uppsala, har fått Florence Nightingales-medalj för sina insatser utomlands.

Hon minns en ensam pojke i en sjukhussäng. Fem år gammal, ungefär.

– Det var en verklig Florence Nightingale situation: folk sprang, det var kaotiskt på militärsjukhuset. Och där satt han i sin säng. Hans hus hade blivit bombat och han hade förlorat allt och alla. Han satt i sin säng och bara snyftade och stirrade tomt. Jag ville bara ta hem honom.

Artikelbild

| Det svåraste med att vara ute på långa uppdrag är saknaden efter familjen – och när det inte fungerar att nå varandra, tycker Katarina Öberg Fichtel.

Hon har varit med om extrema situationer tidigare, men Jemen lever kvar hos henne. Det är ett så fint land och folk, tycker hon.

– Det handlar om barnens barndom. Det är ett övergrepp att utsätta barn för ett krig.

Hon talar lugnt och sakligt om sina upplevelser. Men en situation var obehaglig. Hon skulle leverera sjukvårdsvårdartiklar till ett sjukhus några timmars bilfärd från Taiz, en konfliktfylld del av Jemen. Där blev hon kvarhållen av en militär, mot sin vilja.

– Det var spänt och skrämmande. Jag kunde inte läsa honom, han beslagtog våra bilnycklar. Jag hade kvar min telefon så jag kunde ringa och säga: "Nu har vi problem". Mina chefer fick lösa det. Jag förhöll mig lugn, passiv och artig.

Hon väntade flera timmar på att bli fri.

En kort tid senare sköts en kollega till döds i Taiz. Händelserna har inget samband, men visar att Genèvekonventionen inte alltid följs i världens konflikthärdar.

– Att utsätta mig för risker, det är inget som driver mig. Jag vill göra en insats. Jag funkar bra i de här miljöerna och de har nytta av mig i teamet, säger Katarina Öberg Fichtel.

Hon är ambulanssjuksköterska i grunden, en kunskap hon haft mycket nytta av ute i fält. Som när fem pojkar i Tchad, långt från närmsta sjukhus hade lekt med en odetonerad granat och Katarina och hennes team såg till att flyga dem till vård. Eller när kollegan från Läkare utan gränser blivit skjuten i Kongo (DRK). Hela Land Rovern var full av skotthål, baksätet fullt av hjälparbetarens blod.

– Humanitära organisationer är inte fredade längre. Det är en jobbig del av uppdraget. Man råkar ut för saker. Men om det inträffar något har jag mitt lugn, jag vet hur jag hanterar det.

Katarina Öberg Fichtel och hennes kollega satte ett dränage i mannens lunga, vilket räddade hans liv.

När hon var i Irak 2015 följde hennes familj utvecklingen i landet på radio och tv. De tyckte att de blodiga nyheterna var skrämmande. För familjens skull stannade hon inte mer än sex månader i Irak.

– Jag vill inte att min familj ska må dåligt, säger Katarina.

Säkerhetsläget i landet var det värsta hon varit med om. Hon kunde inte bo där hon jobbade, det var för farligt.

– Den största skräcken var att hamna i händerna på IS. Vi fick ha extra säkerhetsåtgärder.

Teamet hade svårt att nå de som behövde hjälp. Men Katarina hade hört talas om en vårdcentral i Mosul-distriktet, i orten Zummar, nära frontlinjen.

– Det var som att åka genom en raserad apokalyps. Som ett overkligt scenario ur en krigsfilm.

Mitt i all förstörelse fann de vårdcentralen. Det var mörkt och hängde elkablar överallt. Allt var trasigt, någon hade ryckt ut AC:n och kylskåpen, men där fanns en ensam läkare.

– Hon sade: "Kom med bomull. Jag har ingenting." Men hon hade något. Hon hade sin kompetens, säger Katarina Öberg Fichtel.

Röda Korset skickade två lastbilar med sjukvårdsmaterial till vårdcentralen.

"You must be an angel", sade läkaren till Katarina, men Katarina protesterade.

– Nej, jag är bara jag. Hon var den sanna ängeln, den sanna Florence Nightingale. Som arbetade varje dag där och hjälpte, säger Katarina Öberg Fichtel.

"En del är övertygade om att SOS är hennes sanna DNA" står det i Internationella Rödakorsetkommitténs motivering till varför Katarina Öberg Fichtel nu får Florence Nightingales medalj. Hon känner sig hedrad.

– Det här är den finaste utnämningen som en sjuksköterska kan få. Florence Nightingale gjorde stora insatser för krigsskadade och hon bedrev forskning och folkhälsovård. Jag är extremt stolt att få följa i hennes fotspår. Kanske är det så, att SOS är en del av mitt DNA.

Just nu har Katarina en paus från internationella uppdrag. Nya lägenheten i Luthagen, Friskis & Svettis-kortet på ett år och jobbet på infektionskliniken håller henne kvar i Uppsala. Och något mer.

– Jag blev farmor för ett och ett halvt år sedan. Jag ville vara hemma hans första år. Men jag vill gärna åka ut på uppdrag när det passar.

Hon finner sig till rätta där hon är för stunden.

– Jag älskar mitt liv här. Jag älskar mitt liv ute i fält också. Jag trivs där jag är. Jag är tålig – och modig.