â Jag var deprimerad och orkade inte leva lĂ€ngre, sĂ€ger Elsa.
Vi trÀffas pÄ konditori Brantingstorg. LÀngst bort i ett hörn sprakar en brasa hemtrevligt och utanför fönstren förvandlas novemberdiset till mörker. Elsa, som Àr 21 Är, Àr förvÀntansfull. Hon skiner upp, tycker intervjun ska bli spÀnnande och sÀger att hon har ett budskap som Àr viktigt. Vid varje bord sitter folk. Elsa talar högt och tydligt och för alla som vill lyssna Àr det varsÄgod.
Det var i Ärskurs Ätta som hon började mÄ dÄligt. Ingen speciell yttre hÀndelse pÄverkade Elsa. En specialpedagog tyckte att hon skulle utredas för adhd.
â Jag var arg och inĂ„tvĂ€nd, och gick in i mig sjĂ€lv. Jag ville inte ta emot hjĂ€lp frĂ„n nĂ„gon eller prata om hur jag mĂ„dde utan höll uppe en glad fasad. Men inuti kĂ€nde jag mig trasig och som om jag aldrig hörde hemma nĂ„gonstans. Jag kĂ€nde mig sĂ„ fel hela tiden, sĂ€ger Elsa.
Hon vill vara halvanonym i den hĂ€r artikeln. Ămnet Ă€r jobbigt och privat, och hon vet inte vilka fördomar som hon kan mötas av i framtiden.
â Jag hade en depression och var verkligen jĂ€ttesjuk. Det Ă€r som om det inte var jag. Fast jag kĂ€nner respekt för alla som har sjĂ€lvmordstankar, jag vet hur det Ă€r nĂ€r allt Ă€r ett enda stort mörker och man kĂ€nner sig trasig inombords. Men sjĂ€lvmord Ă€r aldrig en utvĂ€g, sĂ€ger Elsa flera gĂ„nger under intervjun.
Hon hÄller ihop sina hÀnder pÄ bordet bredvid saffranstryffeln som hon nyss valt. NÄgra fingertoppar rör sig över ena handflatan.
â Jag tyckte aldrig att jag rĂ€ckte till och hade svĂ„rt att sitta stilla. Trots att jag kĂ€nde mig alldeles död inombords tog jag pĂ„ mig min mask, ville ju inte visa att jag egentligen var ledsen. Jag gick alltid till skolan, annars hade nĂ„gon kunnat bli misstĂ€nksam och dessutom blev tankarna vĂ€rre hemma.
Elsa trodde inte att det syntes hur hon mÄdde, men hon hade fel.
â Mamma sĂ€ger att jag strĂ„lar nu, i jĂ€mförelse med skalet som jag var dĂ„. Och mina kompisar har pĂ„pekat att hĂ„ret har fĂ„tt tillbaka sin lyster, sĂ€ger Elsa.
Skalet, som hon pratar om, var hennes fasad. Det som hon byggt upp för att ingen skulle förstÄ hur dÄligt hon mÄdde inombords.
â Jag ville inte prata med nĂ„gon, varken vuxen eller kompis. PĂ„ kvĂ€llarna grĂ€t jag i timmar. Mamma tvingade mig att gĂ„ till en psykolog. Hon skjutsade dit mig och kollade att jag gick in genom dörren för att jag inte skulle fly dĂ€rifrĂ„n. Det var bra att hon gjorde det, Ă€ven om jag inte ville prata med psykologen heller, sĂ€ger Elsa.
Hon kÀnde ilska, vÀldigt mycket gentemot dem som försökte prata med henne om hur hon mÄdde. Men nu uppskattar hon deras tÄlamod och att de inte gav upp.
â Mina förĂ€ldrar Ă€r vĂ€rldens bĂ€sta. Som förĂ€lder Ă€r det bĂ€ttre att vara jobbig och sĂ€ga klumpiga saker Ă€n att inte reagera alls, sĂ€ger hon.
Det var pÄ sommaren Är 2017, inte lÄngt efter att hon tagit studenten, som mörkret blev totalt för Elsa. Hon orkade inte hÀrda ut lÀngre och försökte begÄ sjÀlvmord. Inte ett ord till nÄgon om sin plan. Hon var inte rÀdd för döden.
â Jag hade redan checkat ut och var lugn. Jag kĂ€nde inget hopp om att situationen skulle förbĂ€ttras. Men jag ville inte dö, jag orkade bara inte med livet, sĂ€ger hon.
Efter sjÀlvmordsförsöket vaknade hon upp pÄ sjukhuset och sÄg sin familj sitta bredvid hennes sÀng.
â Det var som att fĂ„ en kĂ€ftsmĂ€ll att trĂ€ffa min syster. Hon Ă€r mitt allt och hon sa: "Du fĂ„r aldrig lĂ€mna mig igen!" Det lovade jag henne förstĂ„s, sĂ€ger Elsa.
Uppvaknandet blev en stund av starka kÀnslor; hon insÄg att Àven om hon mÄdde dÄligt mÄste hon fortsÀtta leva.
â Samtidigt gav det mig styrka. Jag tĂ€nker att om jag kunde överleva sjĂ€lvmordsförsöket, kan jag överleva allt annat ocksĂ„, sĂ€ger Elsa.
Hon konstaterar att familjen och vÀnnerna Àr livsviktiga för hennes existens. Nu, drygt tvÄ Är efter sjÀlvmordsförsöket, har hon steg för steg byggt upp sig sjÀlv. Hon kÀnner att hon har ett eget vÀrde och vill leva för sin egen skull. Inte bara leva för att inte skada andra mÀnniskor.
â Efter uppvaknandet var ingenting sig likt. Till en början mĂ„dde jag skitdĂ„ligt och varje dag var en överlevnadskamp. Jag fick kĂ€mpa mot mina egna tankar och hade skamkĂ€nslor gentemot min familj. Jag mĂ„ste hitta till den som Ă€r det nya jag. Det var tufft, sĂ€ger hon.
Elsa fortsÀtter gÄ till psykologen och tar sin medicin mot adhd:n som hon fick diagnostiserad nÀr hon var 18 Är. Men lika viktigt Àr att hon har börjat söka efter det som Àr roligt i livet. Ibland fÄr hon tvinga sig, som till exempel att ta kontakt med vÀnnerna fast det kÀndes lÀskigt efter sjÀlvmordsförsöket, men hon gjorde det. EfterÄt kÀndes det jÀttebra.
â Jag blir starkare för varje dag. Jag har valt att leva och kĂ€nner framtidstro. NĂ€r jag vaknar pĂ„ morgonen ser jag fram mot den nya dagen. Inte jĂ€mt sĂ„klart, men det gör vĂ€l ingen.
Just nu jobbar Elsa men efter jul funderar hon pÄ att börja plugga. Hon vill ha ett arbete som ger henne möjlighet att jobba med mÀnniskor.
â Nu vĂ„gar jag vara lycklig utan att direkt tĂ€nka att det tar nog slut snabbt. Men jag vet ocksĂ„ att ingen mĂ€nniska Ă€r lycklig hela tiden. De som sĂ€ger det Ă€r jag rĂ€dd för.
Elsa har slutat med sociala medier. Det ger ingenting lÀngre. Hon var sjÀlv en av dem som visade en lyckad fasad pÄ Instagram, Facebook och Snapchat.
â Munnen log pĂ„ alla mina bilder pĂ„ sociala medier. Men inte jag. Nu sĂ€ger kompisarna att de mĂ€rker att hela jag ler nĂ€r de trĂ€ffar mig i verkligheten, sĂ€ger hon.
Ibland har hon fortfarande Ängest men hon har lÀrt sig verktyg för att hantera den kÀnslan. Till exempel vet hon att springa gör att hon mÄr bra efterÄt. Ute i skogen kÀnner hon sig 100 procent levande liksom om hon umgÄs med vÀnner och familj. Alkohol undviker hon. Att skriva om sina kÀnslor hjÀlper henne ocksÄ.
Humor Àr ocksÄ ett verktyg. Elsa har en inre bild av att hon har en liten figur pÄ varje axel. Den ena Àr döden, den andra Àr livet och de tvÄ talar med henne och de tjafsar. Hon tar till sig vad livet sÀger.
â Jag skrattar mycket och har lĂ€rt mig att leva. Som om jag Ă€r pĂ„nyttfödd. Jag Ă€r sĂ„ tacksam att jag överlevde; det nĂ€stan sĂ„ varje dag. Det var inte min tid att dö. Mitt liv har precis bara börjat.
FrÄn att ha varit nere pÄ djupaste botten kÀnner Elsa numera framtidstro. Hon vet att det finns en vÀg ut och skulle göra allt hon nÄgonsin kunde om hon fick veta att nÄgon person gick omkring med sjÀlvmordsplaner.
â DĂ€rför mĂ„ste vi prata om sjĂ€lvmord och inte hĂ„lla tyst som jag gjorde.
Vill du har mer lokal kvalitetsjournalistik? Bli prenumerant hÀr.