Varma orangemålade korridorsväggar och golv leder till Anni Sälls entrédörr. Den ligger på andra våningen i Nyby trygghetsboende i norra Uppsala.

Blommande växter står lite varstans i hennes tvårumslägenhet. Pelargoner, sanktpaulia, penséer och orkidéer. I vardagsrummet samsas krukorna på den låga blomhyllan framför ett stort fönster.

– Det är en blommande björk. Ser du bladen, det är som små, små björkblad, säger Anni Säll på rund småländska och smeker försiktigt över de ljusgröna flikiga blombladen. Växten blommar ymnigt med ljusrosa späda klockor på långa tunna stänglar.

Artikelbild

| Anni Säll tycker om att sitta på balkongen där hennes blommor också trivs.

Hon borstar varsamt bort några småblad som fallit från växten och hamnat på fönsterhyllan.

– Jag trodde inte jag skulle få den att blomma men nu växer den hela tiden, säger hon.

Anni ställer omsorgsfullt undan käppen mot en stol och tar sig till soffan. Benen är det inga större fel på men ryggen och nacken har tagit stryk under levnadsåren och gjort henne lite krum. Främst är det åren vid symaskinen som hon minns som smärtsamma. Hon tänkte sig ett liv som sömmerska på en syfabrik med att lägga ihop redan mönsterklippta tygstycken och sy ihop dem bit för bit till klädesplagg. Men det fungerade inte i längden. Att arbeta med armarna på det sätt som krävdes, att hålla upp tygsjoken för att få dem att komma kant i kant och sedan ha ögonen på nålen så sömmen skulle bli rak.

– Jag trodde det var en träningsfråga, att jag skulle vänja mig med tiden, men det handlade inte om det. Min nacke ville inte, jag fick sluta med det, säger hon.

Ett tag arbetade hon med trä, att sätta ihop hurtsar.

– Trä luktar så gott. Jag trivdes mycket bra med det.

Som ensamstående mamma behövde Anni Säll själv försörja sina barn, i många år gick det runt med olika ströjobb men en heltidsinkomst blev ett måste. Hon besökte arbetsförmedlingen och där fanns ett jobb att söka, på en kaffeservering. Anni åkte till Vingåker och kaffeserveringen och pratade med chefen. Hon fick jobbet men det tog en hastig vändning när arbetsgivaren log och berättade att det bästa med arbetet var att det var skattefritt, rakt ner i fickan.

– Nej du, sa jag, då behöver jag inte det här jobbet. Jag har ingen direktkontakt med vår Herre så jag behöver de här försäkringarna som skatten ger mig. Sedan gick jag därifrån och började knacka dörr för att få jobb i stället.

Tiden gick och barnen blev äldre. När yngsta dottern kom in på universitet i Lund, flyttade hela familjen dit och Anni Säll började arbeta i sjukhusets storkök. Hon arbetade tillsammans med andra med att varje dag förbereda 5 000 portioner till sjukhusets personal och patienter. Tiden gick även där och Anni Säll gick i pension. Familjen utökades med barnbarn och så småningom även barnbarnsbarn. Ett av barnbarnen byggde hus i Uppsala. När hon behövde hjälp i vardagen bestämde sig mormor Anni för att flytta till henne i tron om att det skulle vara i högst ett år. Det blev längre och Anni har bott kvar sedan dess.

– Jag trivs faktiskt mycket bättre här än i Lund. Det är svårt att förklara, svårt att ta på, men i Lund lever gamla strukturer kvar. Människor där, åtminstone på den tiden, hade en annan syn på tillvaron. När jag fick färdtjänst till exempel ursäktade sig taxichauffören för att han hade en dålig bil med trasiga säten, medan han lade över en filt över trasigheterna sa han att han i vanliga fall "bara skjutsar såna som ska till verksamhet". Skulle de inte ha samma rätt till att åka bekvämt som jag och alla andra? Så är det inte här i Uppsala, folk ser inte ner på varandra här.