Alla vet svaret. Och svaret är detsamma vilken av den senaste tidens stora händelser man än väljer: skandalen på Karolinska med fuskaren Macchiarini, Kommunals märkliga affärer, Panamaskandalens förgreningar i olika länder inklusive Sverige, tvivelaktigheterna i Nordea och Swedbank, att Islands statsminister avslöjades med osanningar om sin egen ekonomi och tvingades avgå.

Inget av detta hade blivit känt utan traditionellt och envist journalistiskt arbete. De som utfört detta arbete har varit knutna till traditionella och välkända medieföretag – och i Panamafallet till ett nätverk av granskande journalister med medlemmar i många länder. För att genomföra sådana granskningar krävs förutom hårt arbete och en arbetsledning som förstår att avsätta tid och resurser också djupa kunskaper om samhälle, ekonomi och politik.

Världen är dessvärre inte en perfekt plats. Det finns gott om exempel på maktmissbruk, girighet, blamerande omdömeslöshet, okunnighet och fördomar. I länder med fria medier dras sådant förr eller senare fram i ljuset. I länder utan fria medier kan missförhållanden bestå hur länge som helst. Det som i sådana länder går under namnet medier är snarare propagandakanaler för regimen eller för den ena eller andra skenbilden av världen som regimen finner det vara förenligt med sina intressen att sprida.

Just så förhåller det sig också med de sajter som försöker marknadsföra sig som ”alternativmedier”. De är varken ”alternativ” eller ”medier” utan i stället alternativ till medier. Syftet med dem är inte att skildra och granska verkligheten utan tvärtom att driva en bestämd politisk dagordning där den enda riktigt väsentliga komponenten brukar vara att framställa invandrare, muslimer, flyktingar eller någon annan utpekad grupp som brottslig eller som ett hot mot samhället.

I journalistiskt arbete kan man skildra kriminalitet eller effekter av kriminalitet, oavsett de inblandade personernas bakgrund. På propagandasajterna utgår man i stället från tesen att människor med en viss bakgrund ska ifrågasättas eller attackeras och väljer ämnen och fakta efter detta. Räcker fakta inte till så kan man alltid vidarebefordra rykten, samtidigt som andra beskylls för att ”mörka”.

Uttrycket ”mörka” kommenteras av me-dieprofessorn Jesper Strömbäck i en intervju i tidningen Journalisten. Grunden för att förstå journalistiskt arbete är att mediernas format alltid är begränsande, medan verkligheten är obegränsad. Därför måste medierna göra urval, vilket innebär att man gör en värdering av hur intressanta olika händelser och nyheter är och hur relevanta olika sakuppgifter kan tänkas vara för att läsaren lyssnaren och tittaren ska förstå vad som hänt. En självklar del i detta är att man inte vidarebefordrar uppgifter som inte går att styrka eller kontrollera.

De sajter som driver den ena eller andra versionen av teorin om Den stora konspirationen styrs inte av sådana krav. Allt som kan användas för att styrka den tes man vill driva ges utrymme, inget annat räknas. Därför fylls dessa sajter av påståenden – viktiga eller oviktiga, sanna eller osanna – med anknytning till den tes man bestämt sig för, medan riktiga medier berättar om en mängd olika saker, från forskningsfusk till skatteflykt, från fackliga extravaganser till oegentligheter inom finansvärlden så korrekt och allsidigt som man förmår. Tanken att riktiga medier gemensamt och systematiskt skulle agera på det sätt som konspirationssajterna förutsätts göra är, som Strömbäck konstaterar, omöjlig och saknar allt stöd i forskningen.

Vill man veta vad som händer ska följa riktiga medier. Vill man avskärma sig från verkligheten ska man låta bli eller gräva ned sig tillsammans med likasinnade på sajter som driver någon passande konspirationsteori. Att politikerparet Ulf Adelsohn och Lena Adelsohn Liljeroth (DN 20/3) skulle höra till den senare kategorin har förvånat många. De anar inte vilken intressant verklighet de missar.

Håkan Holmberg

Politisk chefredaktör