Omkring 450 000 svenskar hade på måndagen anslutit sig till facebookgruppen Bensinupproret 2.0. Bensinpriset närmar sig 17 kronor litern och protesterna blir allt ljudligare. Inte bara i Sverige. De gula västarna i Frankrike är föregångare på området och i Kanada byggs motståndet mot Justin Trudeau inför sommarens val till stor del just på bensinpriset. Det är ett unisont vrål från landsbygden. Lyssna på oss, annars röstar vi bort er!

Det är ett faktum att bensinpriset ökat med över 150 procent sedan 1970, då en liter kostade 6,64 kronor i dagens penningvärde, enligt en undersökning i Teknikens värld. Även med hänsyn till inkomstökningen har drivmedlet blivit dyrare. Svensken kan köpa 30 procent mindre bensin för lönen i dag jämfört med för 50 år sedan. Bensinförbrukningen, då? Drar inte nya bilar mycket mindre per mil? Nej, undersökningar visar att äldre, motorsvagare bilar står sig ganska väl i den konkurrensen. Om något har nybilstillverkare blivit ”bättre” på att överdriva snålheten för sina motorer.

Den politiker som vill hälla bensin på elden kan göra som MP-språkröret Per Bolund i söndagens SVT Agenda, säga att ”köp en elbil, de är billiga att köra”. Bolund har tidigare skyllt bensinprisökningen på den svaga kronan. Vilket är sant, men hans regering ska från och med nästa år fortsätta med den indexreglerade höjningen av bensinskatten, en skatt som i dag ligger på knappt tio kronor litern.

Gissningsvis gick 50 000 ut och anslöt sig till bensinupproret när Agenda släckte lyset vid 22.00. Folk som har tre mil till affären, fem mil till jobbet och 20 mil till sjukhuset. Som hånskrattar vid tanken på en bil utan ordentligt lastutrymme som sägs ha fem mils räckvidd på en laddning, men som i bästa fall går tre när den ska värmas upp en kall vintermorgon. Stockholmspolitiker, tänker de, som når en fjärdedel av landets befolkning med buss eller T-bana, som lägger ned servicekontor och sjukvård i glesbygd och sedan har mage att säga att hela landet ska leva. Fy f-n!

Men både Stockholmspolitikern och landsbygdsbon skyggar för fakta. Det är ett faktum att bensinbilen kommer att upphöra att existera, senast på 2030-talet. Ett annat faktum är att det inte är välfärd och service som får människor att bo kvar på en ort. Det krävs jobb. Den sortens jobb som varken miljarder i regionalstöd, subventioner till callcenterföretag eller krystade flyttar av myndigheter förmår uppbringa.

Grunden för en långsiktigt levande landsbygd är den kreativitet som finns hos alla människor. Sedan krävs också stöd för att jämna ut förutsättningarna och att bensinpriset inte höjs i en orimlig takt. Perspektivet på landsbygden måste ändras, både hos Stockholmspolitikern och landsbygdsbon. De/vi är inte bara offer. Och vad är det egentligen de/vi gör uppror emot?