Signerat Karl Rydå Aldrig är den politiska cynismen så tydlig som när det ska förhandlas om pengar. Det bråk som startade i våras med oenigheten om försvarsberedningens slutrapport fortsätter nu in i budgetförhandlingarna mellan regeringen och Centerpartiet och Liberalerna.

Den 10 maj i år vägrade de fyra borgerliga partierna att skriva under försvarsberedningens slutrapport. Detta sedan regeringen inte velat binda upp sig vid de ekonomiska ramar för försvaret som beredningen presenterat: från 2022 skulle försvarsanslagen årligen växa med 5 miljarder upp till en budget på 84 miljarder 2025.

Enligt ett DN-reportage av Mikael Holmström var det en maktkamp inom Socialdemokraterna och regeringen som fick försvarsberedningen att spricka. Finansminister Magdalena Andersson ska ha kört över både försvarsminister Peter Hultqvist och beredningens ordförande Björn von Sydow.

Så kan det förstås ligga till. Men det kan lika gärna vara så att regeringens agerande också var första rundan i höstens budgetförhandlingar. Statsminister Stefan Löfven var ju snabb med att kommentera det borgerliga avhoppet: ”Jag kan lova er att det finns fler än försvaret som vill ha pengar.”

I Januariöverenskommelsen finns nämligen inga skrivningar om femtioprocentiga anslagsökningar till försvaret fram till 2025. Där gäller istället att ”Försvarsmaktens anslag höjs i en trappa i enlighet med riksdagens budgetbeslut 2018”.

Självklart kan Centerpartiet och Liberalerna driva en anslagsökning till försvaret i de budgetförhandlingar som snart drar igång. Det räknar nog både Stefan Löfven och Magdalena Andersson med – det är just därför de har positionerat sig på det sätt de har. För om C och L vill ge mer pengar till försvaret, kommer de behöva ge upp något annat. De kommer att ställas inför ett val: Vad är viktigast, avskaffad värnskatt eller ökade anslag i linje med försvarsberedningens förslag? Det senare är ju inget som ryms inom de fyra partiernas budgetuppgörelse.

Socialdemokraterna har manövrerat skickligt för att komma till förhandlingsbordet med så starka kort som möjligt. Det är bara det att försvaret inte borde vara en förhandlingsfråga. Till skillnad från vad både sittande och tidigare statsministrar – Löfven och Reinfeldt – hävdar, så är inte försvaret ett särintresse.

Försvaret är ett nationellt intresse, som måste få de resurser och den tid som krävs för att kunna motsvara de krav som ställs på det i tider av internationell oro. De senaste 40 åren har försvarets andel av BNP minskat stadigt. Sett ur det ljuset är det förslag som försvarsberedningen lade fram blygsamt, de 1,5 procent av BNP som föreslås borde ses som ett golv snarare än ett tak.

Och vad beredningens förslag absolut inte är, eller borde vara, är en förhandlingspjäs i ett cyniskt politiskt budgetspel. Men det är inte så viktigt för en maktpolitiker.