Bakom varje stor partiledare finns en energisk tant som delar ut flygblad i regnet. Det är sällan de syns, alla de som står långt bort från rampljuset men som ägnar sin fritid åt att kämpa för ett samhälle de tror på.

Om du hade besökt en valvaka hade du mötts av nervösa och förväntansfulla människor som i veckor, månader, ja till och med år, suttit på timslånga nämndmöten, knackat dörr och skrivit debattartiklar. Så lite som en tredjedel av svenska folket har mycket eller ganska stort förtroende för politiker. Samma mönster syns i många länder. Om väljarna såg allt slit och all självuppoffring som ligger bakom politisk framgång kunde omöjligen politikerföraktet vara så stort som det är i dag.

Är det ära, makt eller förmögenhet man söker finns det betydligt lättare sätt att uppnå sina mål än att ge sig in i politiken. Toppolitiker går inte till jobbet för att bråka, de motiveras av värderingar och en brinnande önskan att skapa det som enligt dem är det bästa möjliga samhället. Om du inte tror mig, kan du fråga dig varför man annars skulle stå ut med hot, hat, obefintligt privatliv, ständiga granskningar och mycket gratisjobb på kvällar och helger. Då har inte ens den resa som tog dem dit nämnts. De går upp varje morgon klockan fyra för att dela ut flygblad till trötta pendlare, de talar på vartenda torg i hemkommunen och ändå är de inte garanterade det jobb de så idogt kämpat för. Det är såhär partiernas kugghjul rullar. Endast genom hårt arbete och självuppoffring når man toppen.

Artikelbild

Unga, men även vuxna, har lite intresse av att engagera sig i partier. Man bryr sig om mycket och har åsikter om det mesta, men när det kommer till kritan väljer man bort den karriär som faktiskt kan ge en möjlighet att göra något åt det man klagar över. Det talas mycket om politisk depression. Människor är besvikna på valet, och less på politikens ”käbbel”.

Men den politiska depressionen borde egentligen handla om något helt annat. Vi antar gärna att en liberal demokrati är orubblig, men så är inte fallet. Studieförbunden redovisade i en debattartikel 2017 skrämmande siffror. 48 procent av unga (18-29 år) tyckte att en grupp ”experter” skulle styra Sverige, i stället för regeringen. Färre än sju av tio var fullständigt negativa till att en ”stark ledare” skulle regera, utan hänsyn till regering eller riksdag. Demokratimätningar från Freedom House visar att den globala friheten har sjunkit varje år sedan 2005. För att skrämma ytterligare kan påpekas att Venezuela så sent som 1980 fick högsta betyg från just Freedom House. Förändring kan ske snabbt. Nu snackar vi depression.

Självklart finns det anledning att ifrågasätta politikers agerande i vissa fall, och den röriga regeringsbildningen lär inte göra saken bättre. Men samtidigt står det var och en fritt att själv ge sig in och påverka, något som är lätt i Sverige. Nationalekonomen Torsten Persson har undersökt den typiska svenska politikern. Social bakgrund hos kollektivet politiker är mycket representativt för befolkningen i stort. Till viss del saknas grupper som utrikes födda och kvinnor, men på det stora hela karaktäriseras den svenska politiska scenen av ”inkluderande meritokrati”, menar Persson. Uppehållandet av ett demokratiskt samhälle är allas vår plikt. Visst ska ingen pressas till politiska uppdrag, men kanske borde lite fler känna en plikt mot den svenska demokratin.

Lösningen är aldrig att sitta på sin kammare och muttra. Man får klaga, men till slut måste man också göra något. Annie Lööf har i intervjuer berättat hur hennes politiska gärning började. Efter mycket snack om hembygdens dåliga utbud för unga, tröttnade pappa Hans-Göran Johansson. Om hon skulle klaga så fick hon faktiskt ta och göra något åt det. Annie Lööfs politiska resa och hennes arbete för att lyfta centern är bevis på vad som kan hända om klagandet omsätts till handling. Pappa Johanssons uppmuntring borde gå ut till hela folket; engagera dig!