Någon gång måste misären i Venezuela ta slut. När folket i ett rikt land saknar mat och mediciner, när ingenting längre fungerar, måste till slut ledaren ta sitt ansvar. Eller ta konsekvenserna om han vägrar. President Nicolás Maduro har kommit till den punkten nu och kämpar för sitt politiska liv. Oppositionsledaren Juan Guaidó har utropat sig till ”tillfällig president”, de hundratusentals på gatorna tänker inte ge med sig och det är bara att hoppas att också polis och militär ser det hopplösa i situationen, att en massaker kan undvikas.

Händelseutvecklingen påminner om kalla kriget när USA erkänner Guaidó som ledare samtidigt som Ryssland förklarar att utnämningen är illegal. Venezuela ger också ständiga påminnelser om en gammal svensk debatt om höger- och vänsterdiktaturer. Det finns många som menar att när det går snett för vänsterdespoter är det personen det är fel på, inte ideologin. Man har menat väl, men Maduro är en idiot. Att regimen är socialistisk spelar väl ingen större roll för allt som händer? Men jo, det gör det.

Företrädaren Hugo Chavez försökte under 15 år (1998-2013) införa ”2000-talets socialism” i Venezuela, med avsikt att sprida den till övriga Latinamerika. Han blev en symbol och en hjälte när han satte sig upp mot USA, inte bara på sin egen kontinent utan hos vänsterrörelser världen över. Chavez förstatligade de enorma oljetillgångarna, satte upp handelshinder och avsåg att dela ut vinsterna ”till folket”, de rättmätiga ägarna av naturresurserna.

Det finns gott om exempel på vad han lyckades med under inledningen av 2000-talet. Fattigdomen minskade i landet och analfabetismen utrotades då alla fick gå i skolan. Samtidigt stärkte han sin personliga makt genom grundlagsändringar och tog gradvis allt större kontroll över domstolarna och medierna. När oljeinkomsterna sedan minskade, och det socialistiska experimentets baksida blev allt tydligare, då valde Chavez sig själv framför folket.

Efterträdaren Maduro har ingenting av Chavez slughet eller politiska kunnande. Under sina fem år vid makten har han alltmer dragit sig tillbaka och svarat på all kritik med repression, fängslande av oliktänkande. Han har sagt saker som ”det är väl bara att hämta i affären” när folk saknat förnödenheter. Maduro framstår i sin irritation och isolering som en 1900-talssocialist på väg mot sin undergång, typ Rumäniens Ceaucescu.

Att Venezuelas tillfällige president Guaidó redan fått vänner som Trump och Bolsonaro är självklart. Men det övriga världssamfundet måste också trycka på för att hålla fria val och utse en legitim ledning i landet. Och göra det på ett sätt så att militären inte lyder order och öppnar eld mot folkmassorna. Folket kommer inte ge vika. Venezolanerna fruktar inte längre kaos, de har ändå bara kaos som väntar om de går tillbaka till vardagen.