En dryg vecka efter valet är det uppenbart för alla att regeringsbildningen kommer att ta tid. Positionerna är låsta, främst på grund av att alliansen och Socialdemokraterna båda ser sig som vinnare och vill lägga beslag på statsministerposten. Så länge inte S vill vara ett stödparti och så länge alliansen håller ihop blir det ingen ny regering. Båda sidor är ”öppna för samarbete”, men på sina egna villkor.

I värsta fall kan det dröja lika länge innan nya majoriteter är på plats i kommuner, landsting och regioner. Läget är lika låst i Sveriges tio största kommuner (DN 18/9), med ungefärligt likaläge mellan de traditionella blocken och SD som tungan på vågen. Samma trevare hörs nu över hela landet, från S till C/L och från alliansen till S, som ett eko av rikspolitiken. Så borde det inte behöva vara. Så får det faktiskt inte vara.

Huvudskälet till blocköverskridande samarbete, ja till politik över huvud taget, är att få saker gjorda, att genomföra reformer som möter nya krav och bidrar till att förbättra samhället. I riksdagen finns till exempel starka behov av att få en ny bostadspolitik, en skattereform och en långsiktig klimatpolitik på plats. Att samtalen fördröjs är naturligtvis inte bra. Men några månader är heller inte avgörande – Tysklands sex och Nederländernas nio månaders regeringsbildningar är färska exempel på att länder klarar sådana processer.

Med kommuner och landsting är det annorlunda. Under ett kvartal tillkommer över 1 000 nya Uppsalabor som behöver bostäder och service. Akademiska sjukhuset blöder pengar och sjukskötersketjänster på samma gång. Nya politiska ledningar måste komma på plats och ta tag i den mycket handfasta planeringen av skola, vård, omsorg och kollektivtrafik. De många små reformernas lokal- och regionalpolitik kan inte vänta på samma sätt.

Det är symptomatiskt att Norrköping är den stora kommun där bitarna fallit på plats. Där har man redan haft en blocköverskridande majoritet under en mandatperiod (S, C, L och KD). I övrigt vaktar man på varandra. I Uppsala kommun har Mohamad Hassan (L) skakat om alliansen genom att föreslå en koalition med S och M. Men S anser att det skiljer för mycket politiskt till M, och övriga alliansmedlemmar styr hellre i minoritet. ”Jag tror det går att hitta en majoritet i varje enskild fråga”, säger Stefan Hanna (C) till UNT.

Men det är som Lars Kallsäby, C-kommunalråd i Västerås, säger till DN: ”Styr man i minoritet då styr man inte”. Det kan gå hjälpligt i riksdagen men på det lokala planet är kontinuiteten ännu så mycket viktigare. De som valts till kommunala och regionala politiska uppdrag måste sluta snegla mot Löfven och Kristersson, kavla upp ärmarna och komma överens om vilka som ska ha huvudansvaret för att kommun- och länsinvånarna får valuta för sina skattemiljarder de närmaste fyra åren.