I morgon samlas Uppsalas politiker Äter för kommunfullmÀktige. En av de skriftliga frÄgorna som stÄr med pÄ dagordningen Àr stÀlld av Mattias Holmström (KD) och handlar om kommunens kommunikationsstab.
Holmström undrar bland annat varför antalet kommunala kommunikatörer ökar. FrÄgan Àr högst relevant. NÀr jag tidigare i höstas bad kommunen om statistik över antalet anstÀllda kommunikatörer, och deras löner, kunde man se en ökning frÄn 79 till 89 tjÀnster pÄ ett halvÄr. Dessutom visade sig medianlönen pÄ kommunikationsstaben ligga pÄ 40 600 kronor. För mindre privata kommunikationsbyrÄer kan det bli svÄrt att rekrytera om de helt enkelt inte har möjlighet att erbjuda motsvarande lönenivÄer.
Men för Erik Pelling, kommunalrĂ„d (S), tycks allt detta helt oproblematiskt. Han skriver i interpellationssvaret att âvĂ„r kommunikationsavdelning och det lokala nĂ€ringslivet kompletterar varandraâ. I svaret försvaras bemanningen pĂ„ kommunikationsstaben, 89,5 tjĂ€nster, samt ytterligare nĂ„gra tidsbegrĂ€nsade pĂ„gĂ„ende projekt och tjĂ€nster.
En del av nyrekryteringarna i Ă„r Ă€r av personer som redan fanns i den kommunala organisationen, pĂ„pekar Pelling. Samma âargumentâ framförde Uppsalas kommunikationsdirektör Marica Nordwall i en tidigare replik mot mig (UNT, 24/9). Men det spelar ingen roll varifrĂ„n personalstyrkan kommer. Det Ă€r inte dĂ€r skon klĂ€mmer.
Nordwall nĂ€mnde i sitt försvar av kommunikationsstabens storlek att det Ă€r viktigt att âskapa en attraktiv bild av Uppsalaâ.
Och just dÀr har vi problemet.
Att kommunen ska bistĂ„ invĂ„narna med nödvĂ€ndig information Ă€r en sjĂ€lvklarhet. Kommunikation ska tas pĂ„ största allvar. Men vad exakt innebĂ€r det att skapa en âattraktiv bildâ?
För tvĂ„ Ă„r sedan uppmĂ€rksammade branschtidningen Journalisten (19/10 2017) att journalister pĂ„ UNT hade mĂ€rkt av kommunikationsstabens önskan om en sĂ€rskild âbildâ av Uppsala. Tidningen intervjuade UNT:s reporter Elin Sandow som gav ett tydligt exempel pĂ„ detta. Hon hade skrivit en artikel om ungdomsbrĂ„k och intervjuade dĂ€rför en insatt person pĂ„ kommunen. Först godkĂ€ndes citaten i artikeln av den intervjuade. Men sedan hĂ€vdade kommunens kommunikationsavdelning att artikeln i det skicket skulle kunna skapa oro bland Uppsalaborna. Pressavdelningen ville alltsĂ„ ge en mer tillrĂ€ttalagd bild.
Den hÀr sortens klÄfingrighet Àr knappast att stÀrka demokratin, tvÀrtom.
MĂ„nga kommuner i landet, Uppsala inkluderat, gĂ„r vilse i vad det kommunala uppdraget innebĂ€r. FrĂ„n att arbeta professionellt med information till medborgarna â vilket som sagt Ă€r viktigt â glider man över i att likt ett större företag ha en pressavdelning som arbetar med PR. Fokus hamnar dĂ„ pĂ„ âbildenâ, pĂ„ âvarumĂ€rketâ, snarare Ă€n pĂ„ verkligheten.
Det pĂ„minner Ă€ven om diskussionen om polisens lista över utsatta omrĂ„den. Erik Pelling har tidigare beklagat sig över att Gottsunda klassificeras som âsĂ€rskilt utsattâ, eftersom âmĂ„nga av de boende uppfattade att de fick en etikett som inte stĂ€mmerâ (DN, 3/4 2019). Men om polisen har svĂ„rt att fullgöra sitt uppdrag och bedömer lĂ€get som akut Ă€r âetikettenâ, eller att en del personer âuppfattarâ att problemen saknas, inte det centrala.
Problemet med Uppsalas kommunikationsstab Àr alltsÄ en bredare frÄga Àn slöseri med skattemedel. Det handlar ocksÄ om vad en kommun inte ska göra. Som att sprida en retuscherad reklambild av kommunen.
SÀllan har sÄ mÄnga av landets kommuner gÄtt sÄ vilse pÄ sÄ kort tid, som i denna pÄgÄende kommunsjuka med svÀllande pressavdelningar.