Sakine Madon: Bara döda fiskar simmar med strömmen

Konstfacks sal "Vita havet" hamnade i blickfånget för en livlig debatt i fjol. Nu ger Sara Kristoffersson - professor på skolan, tillika huvudperson i dramat - sin bild av vad som hände i nyutkomna ”Hela havet stormar – Fallstudie inifrån en myndighet” (Volante). 

Kristoffersson växte upp i det röda 1970-talets Stockholm, med dagisfröknar från bandet Ebba Grön och när barn fick måla plakat. Den progressiva miljön präglade även Konstfack. Vita havet som salsnamn kom till redan när skolan låg på Mäster Samuelsgatan. Efter en renovering för bättre ljusinsläpp målades väggarna vita. Namnet fungerade, skriver Kristoffersson, dessutom som ”en lätt uppstudsig och republikansk blinkning till det största rummet i Kungliga slottet med samma namn". Ett rum med svart golv kallades sedan för Svarta havet. 

På 1970-talet samlades tusentals på galan Rock mot kärnkraft, i dessa två salar. Salsnamnen blev en del av skolans progressiva arv och följde med till Telefonplan när skolan flyttade dit.

Långt senare, 2016, bildades den separatistiska gruppen Brown Island på Konstfack. För några år sedan pekade gruppen ut Vita havet som "rasistiskt kodat" och föreslog därför en namnändring. Trots att namnet saknar en rasistisk historia valde Sveriges största konsthögskola - som myndighet - ändå att utreda frågan.

Kristoffersson, även skribent på Dagens Nyheter, förklarade i en text vintern 2021 att lokalens namn inte har något med rasism att göra. Brown Island replikerade och beskrev salen som ”en ideologiskt ritualiserad plats med rötter i den västerländska modernismen – en tradition som har förespråkat idéer om vithet, renhet och rasbiologi”.

Två vitt skilda inlägg i en debatt. Så långt inga konstigheter. Men det slutade inte där. Lärare på Konstfack arrangerade en namninsamling för att protestera mot att Kristoffersson hade skrivit sin artikel. Nära hälften av hennes kollegor anklagade henne i en replik för skadlig "maktutövning". Lärare skickade dessutom ut massmejl till studenter där Kristoffersson anklagades för bristande moral.

Hon anklagades vidare för att ha hånat studenter, för rasism mot ”bruna kroppar”, för att äventyra elevers och lärares säkerhet. På Konstfacks hemsida publicerades senare en film med kritik mot denna enskilda lärare.

Lustigt nog "erbjöds" Kristoffersson att skriva under utkastet till ett fördömande av henne: "Att inte se galghumorn är svårt: jag uppmanas alltså underteckna en protest mot mig själv". 

Man skulle kunna skratta sig igenom boken, för att det finns så många bisarra delar i den här historien. Men det är framför allt en berättelse om ett hänsynslöst drev med konsekvenser. Och om fega ansvariga.

Konstfacks rektor Maria Lantz markerade inte mot att 44 lärare på skolan mobiliserade till namninsamling mot en enskild kollega. Tvärtom uttryckte hon stöd för dem och avslutade ett uppmuntrande mejl med hjärt-emoji.

Lärare på högskolor och universitet ska enligt lagen samverka med det omgivande samhället och informera om vad som pågår på deras skolor. "Vem vill skriva artiklar med risk att inte bara mobbas och utredas utan även tillrättavisas?" , är en fråga som Kristoffersson ställer och svaret är förstås att det är få. 

Kristoffersson gjorde inget fel och hade rätt i sak. Ändå kastades hon under bussen. Hon sjukskrevs för utmattning. Men som hon också påpekar: "Jag drabbas hårt, men skolan är den verkliga förloraren i den här berättelsen."