LO fjärmar sig från Socialdemokraterna med hastigheten av en drogad snigel. Efter 90 års ifrågasättanden beslutade partikongressen 1987 att avskaffa kollektivanslutningen. Från 1 januari 1991 blev den som gick med i facket inte längre automatiskt medlem i partiet. Drygt 30 år senare har man ännu inte bestämt sig för att ta nästa steg.
Nästa steg skulle kunna vara att LO-ordföranden avsade sig sin plats i partiets verkställande utskott (VU), med hänvisning till att en intresseorganisation ska företräda sina medlemmar och ingenting annat. Det skulle också kunna vara att låta S bedriva och finansiera sin egen valrörelse, eller att låta fackklubbar på företagen utse de representanter man vill, för att ta två aktuella exempel.
Utan ett uns av problematisering kungjorde LO-basen Susanna Gideonsson i onsdags (SVT Aktuellt) att man satsar 30 miljoner kronor på årets valkampanj för S, och att LO också ska ringa ”en halv miljon samtal till sina medlemmar” och ”hålla utbildningar över hela landet” för att stötta partiet. I utbyte vill man bland annat ha stoppade privatiseringar och höjd a-kassa.
Enligt Gideonsson är upplägget okej eftersom en majoritet av LO-medlemmarna röstar socialdemokratiskt. Hur hon får 38,8 procent (SCB i november) till en majoritet framgår inte. S är förvisso största parti när LO röstar ,men stödet för Sverigedemokraterna var 27,1 procent och bland LO-männen är SD störst sedan 2019.
SD är sedan länge huvudmotståndaren för S inom LO-kollektivet. Partisekreteraren Tobias Baudin utmålade i onsdags också SD som huvudmotståndaren inför valet. Man ska ”visa att SD:s politik är en tydlig högerpolitik”, sade han. Han som helt nyligen var vice ordförande i LO, som nu ”betalar” S för en bättre a-kassa, ett politiskt krav som SD drivit länge. Förvirrande? Välkommen till arbetarrörelsen.
”Bilen får ha vilken färg som helst så länge den är svart”, ska Henry Ford ha sagt. Detsamma kan sägas gälla en facklig representant så länge hen är röd. I tisdags beslutade IF Metall att en klubbordförande vid SSAB i Luleå inte får behålla sitt förtroendeuppdrag eftersom han samtidigt har kommunpolitiska uppdrag åt Sverigedemokraterna.
Uppdragen går inte att kombinera eftersom IF Metalls stadgar säger att det ska vara ”en demokratisk organisation” som betonar ”alla människors lika värde”. Mer än så vill man inte motivera sitt ställningstagande. Att klubbordföranden säger sig till fullo stå bakom Metalls stadgar hjälper inte, inte heller att han har medlemmarnas förtroende och att dessa med hyfsat stor sannolikhet inte har S som sitt förstaval.
Inga argument, förnuftiga eller demokratiska, biter på LO. Det visade Susanna Gideonsson i Aktuelltstudion. Så här ska det vara. För att vi bestämt så. För att vinster i välfärden (!) är en viktig fråga, föreslog hon när hon pressades om skälen. Kanske hägrar en ministerpost så småningom, som för företrädaren Karl-Petter Thorwaldsson?
Vart ska unga arbetarkillar (och tjejer) ta vägen när det känns trångt med snacket i lunchrummet? Som livsmedelsarbetare på 1980-talet hade jag att gilla läget – att det var ”partiet” och ”våra ministrar” som gällde – eller att söka mig därifrån. Alla känner inte att de har det valet. Men det finns numera andra sätt att protestera, först tyst vid valurnorna och sedan alltmer högljutt.
”Fråga oss om du vill ha hela svaret”, säger en röst på LO:s valfilm (26/1), till tonerna av Du gamla du fria. Men när runt 850 000 av de 1,4 miljoner medlemmarna frågar varför deras medlemsavgifter ska gå till en politik de inte står bakom, då blir svaret på sin höjd halvkvädna visor. Så även 2022.