Den som försvarar en öppen invandringspolitik, är feminist, bryr sig om klimatet eller på annat sätt är progressiv kan få höra att den “godhetsknarkar”, “godhetsposerar” eller “godhetssignalerar”. Begreppen används ofta på sociala medier av sympatisörer till M, KD och SD gentemot liberaler och vänstersympatisörer.

Godhetssignalering - eller dygdsignalering - är en term som har kommit att beskriva när någon uttrycker värderingar med syfte att stärka sin ställning inom en viss grupp som man tillhör. Begreppet har kommit att användas för att beskriva någon som skyltar med något som uppfattas som en ytlig och innehållslös värdering som man menar bara har till syfte att framställa personen i fråga som “god”.

“Du är bara feminist för att det gynnar din karriär” eller “Du är bara för invandring att visa dig god” – är andemeningen när någon slänger sig med begreppet.

Visst kan man ha berättigade misstankar om att vissa människor skyltar med vissa åsikter för att säkra och stärka ställningen inom den egna gruppen. Såsom när så kallade influencers skriver något uppenbart insiktslöst om att man borde bry sig om klimatet dagen efter att de lagt upp bilder från sin flygresa till andra sidan jordklotet.

Men frågan är om “godhetsknarkandet” är unikt för personer med progressiva värderingar.

För vad är det om inte godhetssignalering när samma debattörer som slänger sig med begreppen raljerar om påstått kriminella invandrare eller attackerar halmgubbar om att KD skulle vara nazistiskt för att man öppnat upp för samarbete med SD.

Det är måhända inte ett “godhetsknarkande” som kläds i en dräkt av klassisk godhet. Inte heller är det omedelbara syftet nödvändigtvis att verka objektivt god. Men det är ofta samma innehållslösa dravel som bara syftar till att få fler ryggdunk inom den egna gruppen.

Högern godhetsknarkar också, men godheten signaleras mot en mer nationell domän. Det är “svenskarna” som godheten riktar sig mot, som ska få mer välfärd och mindre brottslighet när invandringen stryps, exempelvis.

Kanske drivs vi människor främst av inre värderingar när vi tar ställning politiskt. Eller så drivs vi främst av vad vi tror att vår omgivning kommer att belöna oss för. Mest sannolikt är det nog en kombination av båda delar som varierar väsentligt från person till person. Och egentligen kan man tycka att värderingars bevekelsegrunder är irrelevanta för det politiska samtalet. Det är ju värderingars och åsikters konsekvenser som är det verkligt intressanta.

Men när analyser av politiska avsikter tar upp en så stor del av det offentliga samtalet förtjänar det att kommenteras. För det är knappast bara vänstern som godhetssignalerar.