Vad hände med bildningsidealet? Socialdemokraten Rickard Sandler är mest känd som utrikesminister under det spänningsfyllda 1930-talet. Att han inte blev partiledare 1928, i stället för Per-Albin Hansson, ansågs bero på hans intellektuella och något inåtvända framtoning. Sandler jobbade efter sin universitetsexamen i Uppsala 1905 som folkhögskolelärare i drygt 20 år. Och 1912 grundade han ABF, Arbetarnas Bildningsförbund.

Tillsammans med folkbiblioteken, som utvecklats i slutet av 1800-talet, och folkhögskolorna skulle studieförbundet jämna ut förutsättningarna för dem som inte växte upp i hem fyllda av böcker och kunskap. Vikten av bildning lyftes fram av många företrädare för arbetarrörelsen under 1900-talet. Man skulle ha gått sina kurser, läst sin Ivar Lo-Johansson eller Moa Martinsson. Men sedan har någonting hänt.

LO:s årliga rapport Semester- och fritidsvanor för arbetare och tjänstemän kom härom veckan. Den handlar i första hand om ekonomiska klyftor. En tredjedel av arbetarna hade varken gjort en semesterresa eller haft tillgång till fritidshus eller husvagn år 2018. Bland tjänstemän var motsvarande andel 15 procent. Semestervanorna skiljer sig ganska konstant mellan befolkningsgrupperna över tid, och har förstås att göra med inkomsten.

Mer anmärkningsvärd är då den stora skillnaden i fritidsvanor. Hela 44 procent av arbetarna läser aldrig böcker, mot 21 procent av tjänstemännen. Endast 49 procent av arbetarna har under fjolåret besökt teatern, en konsert eller ett museum, mot 79 procent av tjänstemännen. Och 64 procent av arbetarna idrottar varje vecka, mot 79 procent av tjänstemännen.

Enligt LO speglar även fritiden klasskillnaderna i Sverige. Må så vara, men man kan påpeka att det är gratis att låna böcker på biblioteket, i stort sett gratis att gå på museum, att teatern subventioneras och att det finns ett stort utbud av idrottsaktiviteter till ett rimligt pris. På ett område är arbetare och tjänstemän helt jämställda. Det gäller aktiviteten på sociala medier, något som 48 procent av arbetarna ägnar sig åt dagligen, mot 45 procent av tjänstemännen. Smartphone, surfplattor och bredband är som bekant inte gratis.

För all del har väl aldrig barn till högutbildade läst de där böckerna i bokhyllan i så stor utsträckning. Men de finns i alla fall där, och chansen att man förr eller senare råkar på dem är hög. För högutbildade måste inte jämlikheten i bildning erövras gång på gång, generation för generation, som i hem med lågutbildade föräldrar.

Kanske tycker en del inom arbetarrörelsen att förutsättningarna utjämnats i och med internet, att alla nu kan delta i samhällsdebatten? Det är i så fall ett missförstånd då man inte deltar på samma villkor. Att Rickard Sandlers ideal kommit på skam syns tydligt i den hätska nätdebatten. Det gäller inte alls bara folk med arbetaryrken, men just för dem vore det synnerligen välbehövligt om idealen blev levande igen.