Byggkranarna har stannat i Rosendalsområdet, ett av de mest attraktiva områdena för nyproduktion i Uppsala. Byggherrarna och fastighetsmäklarna kämpar för att sälja slut på de lägenheter som redan påbörjats, med rabatter som extra tillval och hyresfria månader. Men etapperna två och tre är försenade och de som ännu inte sökt bygglov väljer att avvakta utvecklingen på bostadsmarknaden (UNT 20/11).

Det finns egentligen ingenting överraskande med detta. Det har stått klart i flera år att byggboomen producerat bostäder som inte efterfrågats. De många nyanlända och hushåll med svag ekonomi vill ha billiga hyresrätter. Äldre som bor för stort vill ha andra skatteregler för att flytta. Och unga som ska köpa sin första bostad har drabbats av de strikta amorteringsreglerna. Då blir det inte många kvar till visningarna av mer exklusiva bostadsrätter i storstäder och universitetsstäder.

Stockholm ligger före i tid och SVT berättade på fredagen om byggbolag som tvingats köpa tillbaka sina bostäder. Det rör sig om 300-400 lägenheter men det kan bara vara början. Anders Lago, ordförande i HSB, säger att prissänkningar på 20 procent under hösten inte hade någon effekt och att man för första gången sedan finanskrisen för tio år sedan tvingats till återköp. Han förutspår också ett halverat byggande 2019 jämfört med de senaste åren.

Det är ingen vild gissning att Uppsala kommer att gå samma väg. Och här finns också en annan aspekt på en lägre byggtakt. I och med Uppsalapaketet, avtalet med staten som innefattar fyra järnvägsspår, en ny station och en spårvagnslinje, har kommunen förbundit sig att bygga 33 000 nya bostäder i ”södra staden”.

Konjunkturen kommer att pendla fram och tillbaka under kommande decennier, men ett halvfärdigt Rosendal och 7 000 Ulleråkerbostäder som ännu inte påbörjats är ingen bra start på överenskommelsen. Dessa områden räknas för övrigt inte ens in i de 33 000, om det inte skulle bli grönt ljus för en spårvagnslinje in till stan också. Än så länge är det Bergsbrunna, Ultuna och Gottsunda som ska stå för det utlovade bostadsbyggandet.

Det finns också en positiv sida med det svala intresset från bostadsköparna. Prisuppgången har varit osund liksom hushållens skuldsättning. En rejäl krasch med svåra långsiktiga effekter för hela ekonomin låg i farans riktning - att få en mjuklandning med smärre prisjusteringar som det ser ut att bli var på många sätt ett ideal. Amorteringskravet har bidragit till det, trots alla dess negativa effekter.

När byggandet så småningom tar fart igen måste rätt sorts bostäder byggas. Kravet på en bostadspolitisk överenskommelse om samtliga skattenivåer, räntebidrag, hyresreglering och eventuella subventioner är också akut. Byggprojekt har långa ledtider och byggföretagen behöver få klara besked. Annars låter de kranarna fortsätta vila.