Dramatikern Stina Oscarson har i Svenska Dagbladets serie ”Den polariserade debatten” samtalat med en rad kontroversiella personer. Oscarson får av Chang Frick, nätsajten Nyheter idags chefredaktör, höra att ingen i arbetarklassen har "någon jävla klimatångest”. När hon frågar den tidigare miljöpartisten Yasri Khan varför han inte tar kvinnor i hand blir svaret att vi ju behandlar folk olika hela tiden. ”Tänk om vi behandlade en fyraåring som en tjugoåring?”, säger Khan. Och i stället för att skriva om en person som Katerina Janouch väljer Oscarson att prata med henne.

I tider av ökad polarisering är det en efterlängtad inställning. Vi behöver samtalet, åtminstone där det går.

Nationalekonomen Andreas Bergh drev en liknande tes i boken ”Två filter” som härom året gavs ut av tidskriften Liberal Debatt. Han menar att vi tenderar att tro att samhällsutvecklingen är sämre än vad den är, och att vi gärna beskyller våra ideologiska motståndare för allt elände. På nätet är en trygg ideologisk filterbubbla bara ett knapptryck bort. Vi vill helst inte utmana våra egna föreställningar. Utvecklingen samspelar med mänsklig psykologi, men är samtidigt något som vi behöver bli medvetna om. Om vi vill ha ett bättre samhällsklimat, vill säga.

Bergh är ingen pessimist. Han letar efter källor för påståendet att vi skulle ha fått ett ”desinformationssamhälle”, och finner att det vanligt förekommande påståendet saknar stöd. Internet kan likaväl påverka demokratin positivt, menar Bergh. Men då behöver vi också kunna lyssna på folk som framför annorlunda perspektiv. Alltså just det som Stina Oscarson gör.

Självklarheter, kan tyckas.

Ändå konstaterar SvD:s kulturchef Lisa Irenius, propå Oscarsons samtalsserie, att ”samtal med kontroversiella personer har i sig blivit kontroversiellt” (8/3). Irenius, som har varit kulturchef i även denna tidning, noterar ”att det mycket sällan är någon som reagerar när det skrivs spaltmeter om personer som hyser kontroversiella åsikter – men när man vänder sig direkt till dessa personer och frågar hur de tänker, och varför, så blir det plötsligt mycket känsligare.” Hon skriver även klokt att det är skillnad på att "legitimera och att försöka förstå”.

Ytterst få lär ha ändrat sina åsikter av att läsa Oscarsons samtalsserie. Däremot får läsaren en liten inblick i hur de intervjuade tänker och resonerar. Men Oscarsons samtal har också en vidare effekt: den säger till Khans anhängare att man som konservativ muslim visst får synas och höras i det offentliga Sverige, och den säger till Fricks anhängare att "gammelmedia" visst låter oliktänkande komma till tals. Inte utan kritiska motfrågor. Men med en genuin nyfikenhet.

Fler borde som Oscarson kliva ur sin bubbla.