I tisdags kom beskedet att Finlands statsminister, socialdemokraten Antti Rinne, avgår. En stor nyhet i vårt östra grannland, givetvis. Men den svenska rapporteringen om orsakerna präglas också av en viss tveksamhet. Hanteringen av poststrejken? Avtalet för postsorterare? Varför kan han inte, likt en Stefan Löfven, bara hänvisa till arbetsmarknadens parter och gå vidare?
Den största skillnaden mellan grannländerna finns nog ändå inte vare sig i synen på statligt ägande eller i ansvaret för hur dessa behandlar sina anställda. Även en svensk minister kan sitta löst om exempelvis Vattenfall eller Postnord skulle missköta sig grovt.
Däremot finns en stor politisk kulturskillnad mellan länderna. Mellan 1953 och 1972 hade Finland 20 statsministrar, Sverige två (Erlander och Palme). I Finland sitter man löst som partiledare och regeringschef och det är ganska ovanligt att regeringar styr en hel mandatperiod. Bara i år har två statsministrar lämnat in sin avskedsansökan till presidenten.
De båda maktpartierna Centern och Socialdemokraterna kan samarbeta, som i Rinnes regering, men också hugga varandra i ryggen. Rinnes bakslag påminner en hel del om Anneli Jäätteenmäkis 2003. Centerledaren och den nyblivna statsministern hade fått ta del av läckta dokument om ett samtal mellan företrädaren Paavo Lipponen och USA:s president George W Bush. Arkitekterna bakom avgången fanns inom S, i staben runt president Tarja Halonen.
Halonens dåvarande presschef Maria Romantschuk sätter likhetstecken mellan 2003 och 2019 i Hufvudstadsbladet (5/12): ”Båda föll i det stora hela på lika banala saker. Jäätteenmäki på papper som hon förmodligen hade fått om hon bett om dem, Rinne på att han var selektiv i vad han mindes när det gällde informationen han fått om postsorterarnas avtal”, skriver hon.
Centern har fått sin hämnd, men kommer inte att ta över taktpinnen. Ännu. Favorit till att ta över som S-ledare och statsminister är den unga kommunikationsministern Sanne Marin. Men det är långt kvar av mandatperioden för fempartikoalitionen. Nya avgångar och nya koalitioner kan vänta runt hörnet.
En annan skillnad mot Sverige är ju att det finns fyra partier med 15-20 procents väljarstöd där det är öppet vem som tar vem. Detsamma gäller de flesta av de mindre partierna. Ingenting för Sverige att kopiera rakt av, men kanske kan man ta lärdom av detta med att inte köra alla samarbeten och alla ledarskap i botten. Det går att dra ett streck och börja om på nytt. Det behöver inte vara så svårt att avgå.