Försäkringskassans förre generaldirektör Anne-Marie Begler sparkades av politiska skäl. Ett knappt halvår före valet i höstas var belastningen hög på S-regeringen då allt fler nekats sjukpenning och personlig assistans. Detta skedde helt enligt regeringens instruktioner, kostnaderna skulle ned, men tidningsbilder på sjuka och funktionshindrade var mer än man kunde tåla med sviktande opinionssiffror. Bättre då att låta myndigheten bära hundhuvudet.

Skälet som socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) angav var samarbetssvårigheter, och särskilt att samordningen med Arbetsförmedlingen fungerade dåligt. Ett säkert kort då samordningen mellan dessa jättemyndigheter fungerat uselt redan från början, i och med rehabiliteringskedjan 2008 då sjukskrivna skulle prövas mot arbetsmarknaden. Gång på gång hade Strandhäll påpekat bristerna, hävdade hon, men utan resultat.

Anne-Marie Begler reagerade inte alls som en 65-åring som kunde tänka sig en statlig utredning som avrundning på sin karriär. Efter många års prickfri tjänstgöring gick det hennes ära förnär. Strandhäll ljög, sade hon, och skulle fortsätta ljuga när hon anmäldes till KU i våras. Begler hade inte hört ett ljud om samordningsproblemen. Hon gav sin egen version direkt, vilken fått brett stöd inom myndigheten. Minst tre andra mångåriga statstjänstemän med insyn i händelseförloppet har också gett sitt stöd till Begler genom brev till KU.

Moderatledaren Ulf Kristersson hade gott om skäl att väcka misstroende mot Annika Strandhäll. Det viktigaste var förstås att hon farit med osanning och skadat förtroendet för statsförvaltningen. Men Kristersson har också varit socialförsäkringsminister, hårt kritiserad av Strandhälls parti för en hjärtlös politik som ”tvingat sjuka att jobba”. Svinhugg går igen. Sist men inte minst var det ett tillfälle för M-ledaren att pröva hållfastheten i januariöverenskommelsen. Vilka var med honom och mot honom?

Inte oväntat var KD och SD genast med på båten, och snart anslöt sig också L. Men sent på kvällen före omröstningen meddelade Centerpartiet att de ämnade lägga ned sina röster och ”avvakta KU:s utredning”. ”Ett lydparti till S”, stormade Ebba Busch Thor (KD).

Med tre rösters marginal förlorade oppositionens misstroendevotum i riksdagen. Strandhäll blir kvar men det politiska spelet fortsätter. Vem vann? Var det Kristersson med sprickan i januaripartierna, eller Löfven med en ännu djupare spricka i alliansen? Statsministern har också hävdat att misstroendet var ett försök att göda ”hatsvansen” som förföljt Strandhäll. Kommer stödet för partierna som indirekt godkänt hatet att minska nu?

En sak är säker. Långtidssjukskrivna eller föräldrar till barn som behöver assistans kunde inte bry sig mindre. Hanteringen av sjuka de senaste tio åren gör att man misstror hela politiken, och inte minst Annika Strandhäll.