Det går dåligt för Coop. Matbutikskedjan har sämre utbud och högre priser än sina konkurrenter, enligt många svenskar. Kunderna har röstat med fötterna och den kollektivt ägda ekonomiska föreningen har under lång tid drabbats av stora förluster.

Om detta berättar journalisten Jonas Fröberg i ett långt reportage i söndagens DN (21/7). Fröberg målar engagerat upp bilden av en idealistisk folkrörelse som blivit omsprungen och överkörd av det privatägda Ica. Nostalgin över det kollektivistiska Sverige är påtaglig.

Men att andra bolag konkurrerar ut Coop är ingen förlust, vare sig det gäller franchisetagande Ica-handlare eller bykollektiv på landsbygden. Det är en produkt av det nya Sverige, en fungerande marknadsekonomi där det går bra för företag som erbjuder bättre och billigare mat än sina konkurrenter.

Coops ägarförening Kooperativa förbundet bildades i en annan tid. De som har sett SVT-serien Fröken Frimans krig bör känna igen sig i beskrivningar av hur monopol, kartellbildningar och ockerräntor för kreditkunder dominerade svensk mathandel under tidigt 1900-tal.

Att Konsum inte var någon ”vanlig krämarrörelse, utan ett ekonomiskt system vars främsta mål måste vara en lyckligare mänsklighet”, etablerades redan av styrelsen 1905. Men det var också det som skulle komma att bli organisationens fall.

Konsum bröt en skadlig dominans på en dåligt fungerande marknad men föreningens vision var på inget sätt marknadsekonomisk för det. ”Demokratiseringen” av dagligvaruhandeln var ett led i skapandet av kooperativa idealsamhällen, där varje butik var en förening med egna årsmöten.

Som med så mycket annat kollektivt ägande dröjde det dock inte länge innan organisationskaoset tog över och makten centraliserades. Professionaliseringen uteblev och Kooperativa förbundet, då ett av Sveriges största industrikonglomerat, styrdes i stället av en lekmannastyrelse bestående av butiksråd, anställda från varuhusen och avdankade S-politiker. Socialdemokraterna besatt 45 procent av röstkraften i organisationen.

Ironiskt nog fick ”demokratiseringen” mer genomslag i Ica:s organisation, där fria Ica-handlare själva får äga och förvalta sina butiker. Resultatet? Kundanstormning. Förra året gick en enda ICA Maxi-butik i Umeå med mer vinst än samtliga Coop Nords 78 butiker i tre län.

Att vinstdrivande företag allt som oftast levererar bättre lösningar till sina kunder än andra företagsformer är en i Sverige förvånansvärt ny men välkommen sanning. Så sent som 1978 svarade 63 procent (!) av svenskar att representanter för fackförbund är bättre lämpade att driva företag än entreprenörer. I slutet av 90-talet hade siffran lyckligtvis sjunkit till 10 procent (Entreprenörskapsforum).

I det nya Sverige drivs mataffärer av entreprenörer, inte avdankade S-politiker. Det är, om man ska lita på kunderna, ett recept för framgång.