Motsättningen mellan ett etablissemang och ett ”vanligt folk” är vad som sägs göda populismen i världen. Det kan också översättas till en motsättning mellan stad och land. Fiskarna i brittiska Grimsby, demonstranterna med gula västar i Paris och invånare på svensk landsbygd har i många fall mer gemensamt med varandra än med de styrande i respektive land. De tror inte alltid helt och fullt på klimatförändringar och annan miljöförstöring, åtminstone inte på att de största kostnaderna ska lämpas över på dem.

Radioprogrammet Konflikt (SR 9/2) visade tydligt denna djupgående konflikt. I Sverige finns å ena sidan storstadsbor med god tillgång till kollektivtrafik, och en el- eller gasbil för helgutflykten, att storhandla eller skjutsa till aktiviteter. Å andra sidan, några tiotal mil bort i Borlänge, står en man och ska tanka sin fyrhjulsdrivna pick up som han har i sin byggfirma. Han är mycket arg över det höga priset och de nya pålagor som kommer i och med januariöverenskommelsen. ”Bakslag vid bensinpumpen – klimatet och koldioxidskatten” var rubriken på programmet.

Sverige har haft en koldioxidskatt sedan 1991 som gradvis höjts och snart utgör tre kronor per liter bensin (sedan tillkommer energiskatt). Frankrikes liberale president Emmanuel Macron försökte i höstas att ta igen förlorad mark genom en kraftig bensinskattehöjning, för att uppfylla Parisavtalet. Han fick backa efter de omfattande protesterna. Nästa försök kommer att fördela kostnaderna annorlunda, men det långt ifrån säkert att det räcker för att känslorna ska svalna.

Kanada har sedan en dryg månad en klimatskatt som ger staten noll i nettointäkter. Alla pengar delas ut, lika mycket till hela befolkningen. De som gör störst utsläpp av koldioxid betalar mest och åtta av tio kanadensare tjänar på systemet. Alla nöjda? Nej, i höstas valdes konservative Doug Ford till premiärminister i Ontario, den folkrikaste delstaten, med sänkt bensinpris som i stort sett det enda budskapet. Hans parti laddar nu för att ta makten från Justin Trudeau och hans liberala parti i oktober. Valbudskapet framför andra: riv upp klimatskatten.

Vid macken i Dalarna säger mannen att priset är ”åt h-e” och att det inte är omöjligt att ”det kommer fram gula västar i Sverige också”. Han tillägger att klimatförändringen kan vara ett faktum men att det är svårt att säga då ”det svänger fram och tillbaka”. Frågan är varför regeringar är så rädda för dessa människor och deras åsikter. De är ju inte så många.

Sanningen är att det är fler än landsbygdsbor som känner sig maktlösa och utanför. Det betyder i sin tur att det inte räcker med att sänka bensinpriset för att bli vald. För ett inkluderande samhälle med jobb åt alla finns många politiska vägar att välja på. För klimatet finns bara en väg – en total utfasning av fossila bränslen.