Fars i borgerliga miljöer, är det något nationalscenen Dramaten ska hålla på med? Feydeaus välskrivna pjäser från förra sekelskiftet som handlar om otrohetsaffärer och livslögner brukar förknippas med privatteaterscener. Men flera har spelats både på Dramaten och på Uppsala stadsteater tidigare. Sant är i alla fall att farsen kräver sina skådespelare som både kan vara snabba i tungan och som kan gestalta med kroppen det som de inte röjer med munnen. Och den typen av välspelad teater är just vad som bjuds i uppsättningen av "Förlovningen" på Dramaten. Roligt är det i stunden, men också lättflyktigt som gas. Handlingen virvlar bort ur tanken strax före garderoben på väg ut.

Pjäsen skrevs någon gång på 1890-talet, men här har handlingen förlagts till 1930-tal med slinkiga klänningar och ondulerat hår på kvinnorna och en frackklädd och allseende betjänt, spelad av Gunnel Fred. Första aktens alla stilfulla men påtagigt obekväma schäslonger på scenen påminner om dagens glansiga inredningsmagasin. Den scenografiska inramningen flyter lite mellan då och nu.

I pjäsen förtvivlar en ung man över att han måste berätta för sin älskarinna att han ska förlova sig med en annan samma kväll. En spelskuld tvingar honom till att gifta sig rikt. Han trasslar in sig alltmer i lögner medan hon låter honom förstå att hon tar livet av sig om han skulle ens komma på tanken att vara med någon annan.

Hon är artist och i persongalleriet finns flera andra som uppvaktar henne, som en latinamerikansk general, en självgod låtskrivare och – på sitt sätt - också hennes syster, påkläderskan, samt en kuvad exman. Samtliga vävs in i intrigen som kulminerar hemma hos den blivande fästmön när förlovningen ska tillkännages. Och ju mer alla försöker få rätsida på saker och ting desto värre trassel blir det.

Maia Hansson Berqqvist i rollen som nattklubbssångerskan Lucette och Rasmus Luthander som hennes älskare Bois-d'Enghien är ett passionerat par. Men medan hon är glamourös och vass är han totalt ryggradslös, talar med nervösa blinkningar till publiken och med ett fysiskt utspel som affekterat tar sig utanför hans kostymärmar.

Danilo Bejarano lyfter fram varenda schablon som kan finnas om en överpassionerad latinsk general, medan Erik Stern gör en naivt jovialisk typ i rollen som låtskrivaren Bouzin.

Föreställningen är kul och flyter väloljat på. Skådespelarna verkar ha roligt på scenen. Åtminstone ett par gånger har de svårt att själva hålla sig för skratt. Sådan lustfylldhet smittar och varför skulle man inte få ha lite opretentiöst roligt på Dramaten? Skratten är ju åt det absurda i tillvaron.Vilket vi också behöver få syn på.