Den folkkäre författaren Göran Tunström blev endast 63 år gammal, men innan han dog hann han med att skriva 28 böcker, diktsamlingar och romaner. Den kanske mest kända romanen är "Juloratoriet", men också efterföljaren "Tjuven" blev en klassiker.

Författarskapet spänner över vida fält, men har sitt centrum i Tunströms hemort Sunne i Värmland. Därifrån grenar det sedan ut sig över hela världen med motiv från Uppsala till Nya Zeeland och från Indien till Kina.

I Uppsala blir Tunström gymnasist på Fjellstedtska skolan och där går företrädesvis gossar som vill bli präster. Där övas han ”i ångest och skuldkänslor” och skriver i Prästungen:

”… de går i takt till musiken fram mot altaret, de kan vändningarna åt höger eller vänster, de längtar efter rökelsen och myrrhan. Några gör tre snabba korstecken i handflatan före morgonchokladen, över kaviarsmörgåsen.

Jag hatar dom.”

Präst vill Tunström inte bli, men om det är något som präglar hans romaner så är det brottningen med existentiella frågor och särskilt sådana som handlar om tvivel och tro.

I "Ökenbrevet" skildras Jesu barn- och ungdomsår. Det är människan Jesus vi möter, den sökande, tvivlande och undrande Jesus, som söker sin ”far” och trevar efter meningen med sitt liv. Han bär på en dunkel, ännu oförverkligad kallelse och berättelsen handlar om de erfarenheter och upplevelser, som får den att framträda lite klarare.

Ungefär samma sökande finns hos huvudpersonen i Juloratoriet, Sidner Nordensson. Han tittar längtansfullt mot dem som är ”på insidan av tron.” De är sedda medan Sidner är utanför, men så händer det:

”Då plötsligt skedde det att rakt genom min kropp gick en Värme som var Närvaro överallt. I löven, i säden. Jag var genomskinlig som musik. Jag var ett Adagio. Jag var en av noterna, en nödvändig del i det stycke som spelades och när gräset och träden böjde sig, visste jag att det var någon som for med lätta fingrar över allt levande som över ett tangentbord.”

Någon leker fram ”en underbar komposition” och Sidner erfar att han ”spelas” av någon eller något, som är större än vad han själv är.

På samma sätt som det finns ögonblick, som slår sönder människans liv, så finns det ögonblick då något griper tag i en människa, visar henne allt levandes samhörighet och skänker henne upplevelsen av att vara en del av ett större sammanhang. Den erfarenheten, som är en gudsupplevelse, skänks människan av nåd. Den kommer utifrån och människan kan varken framkalla den eller påverka den. Nåden kommer ”farande” utan mänsklig förskyllan.

I Tjuven beskriver Tunström nåden som ”det flygkunniga” inom oss:

”Nåden, detta underliga ord, denna geniala konstruktion av bokstäver. Nåd eller bakvänt Dån - dån av tillvarons vingar.”

"Tjuven" är en mörk krönika om Johan som vill stjäla silverbibeln på universitetsbiblioteket i Uppsala för att sedan sälja den och få pengar till ett liv tillsammans med sin älskade Hedvig. Den tragiska slutpunkten är att både Hedvig och Johan ställs utanför ”nådens stängsel”. Hedvig för att hon förvägras dopet och Johan för att han litat så starkt till sin egen kraft.

I en intervju berättar Tunström:

”Gud har så lite med kyrkan att göra. Han är något här inne. Centrum i förbindelsekanalerna … mitt liv har alltid haft ett centrum i denna ”gnista”. Tar man bort den, Gudsbegreppet, så faller alla riktlinjer. För vad säger då att liv är heligt?”

Tunströms författarskap pendlar mellan mörker och ljus och har fortfarande mycket att berätta för den som vill öppna sig mot de världar, som han gestaltar.