Jan-Olov Johansson

Vad vi vet

Jan-Olov Johansson är en 64-årig morfar som är utbildad till agronom och hela livet har verkat för att skapa en dialog mellan vetenskap och medborgarna. Ledamot i IVA (Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin), ledamot av KSLA (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin), hedersdoktor vid Uppsala Universitet och yrkespatient.
Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar

Godnatt jord?

Det finns miljöhot och det finns miljöhot. Den långsamma utarmningen av vår matjord är ett allvarligt problem som inte får den uppmärksamhet det förtjänar. Själv har jag skrivit om det tidigare och även föreslagit lösningar i min vision "Ett lantbruk med mjuka kanter" (1989) 

Min gode vän och kollega Peter Sylwan har verkligen engagerat sig i denna fråga de senaste åren. Jag återger här hans senaste text i frågan. Studera bilderna i slutet av texten noga, de berättar en intressant historia!

"Hotet mot våra jordar lika stort som klimathotet?

Häromdagen körde en sopbil genom vägräcket på E6 utanför Ängelholm och blev hängande mellan vägbroarna över Rönne å. På flygbilden över olyckan syns också ledtråden till en annan tänkbar, mer smygande och betydligt värre katastrof- möjligen väl så allvarlig som klimathotet.

Det var vackert väder, solen sken. Så här års och med all mark längs Rönne å bevuxen borde ett någorlunda klart vatten ha speglat en blå himmel. Men vattnet på bilden liknar mer brunsås än klarvatten.

Någon mil uppströms flyter Pinnån ut i Rönne å. Där går det inte att missa varför Rönne å ser ut som den gör.

Vattnet i Pinnån är visserligen brunfärgat men någorlunda klart. Rönne å är en ogenomskinlig slamfylld strömfåra. En flygbild över Rönne å där den flyter ut i Skälderviken hade antagligen sett ut som flygbilden över Svarte å där den rinner ut i Östersjön mellan Ystad och Trelleborg. Den bilden är tagen av Bengt Olle Nilsson Österlenbild.

Svarte å och Rönne å rinner genom jordbrukslandskapet och Pinnån rinner genom skogslandskap och betesmarker. Och trots att den mesta jordbruksmarken så här års ligger bevuxen och oplöjd så räcker det alltså med några dagars regnande för att stora mängder jordbruksjord skall rinna från åkermark till vattendrag. Hur stora och spelar det någon roll?

Den europeiska miljöbyrån EEA´s hemsida visar en karta över hur hur mycket jorderosionen ökar när man går från den skogs- och gräsmark som Pinnån rinner genom till Rönne å´s jordbrukslandskap. Enligt den kartan ökar erosionen från skogsmarkens c.a 0,5 ton per hektar till jordbruksmarkens upp till 2 ton per hektar. I Skåne har vi ca 400 000 hektar åkermark. Från den åkermarken kan det alltså rinna bort ungefär 1,5 ton mer jord per hektar än om den varit bevuxen med gräs eller skog. Säg att hälften av den ökningen — 0,7 ton – följer med de skånska åarna till havet. Det betyder i så fall att de skånska vattendragen tar med sig 280 000 ton jord till Östersjön. Det motsvarar att 7 000 långtradare med släp och 40 tons last tippar jord i haven runt Skåne varje år. Jord som grumlar en gång klarvattenåar, försämrar deras bottnar, göder och dödar havsbottnen – och dessutom förstör en stor del av nöjet att bada där Rönne och Vege åar rinner ut i Skälderviken.

Skogs och jordbruksmark är egentligen vårt allra viktigaste och största reningsverk av allt vatten på väg från himlen till havet. Om reningsverk som ”bräddar” och förstör badvattnet har det talats och skrivits mycket om i sommar. Men att jordbruksmarken som är en så stor del av vårt allra största och viktigaste reningsverk tvingas ”brädda” när regnen kommer tar vi nästan som självklart - och nästan naturligt.

Den större, smygande och eventuella katastrofen handlar förstås om vad som händer med jordens jordar i stort. I värsta fall är ca 10 miljoner hektar odlingsjord borta med vinden och vattnet - eller begravs under asfalt och betong, försuras försumpas eller försaltas – varje år. Det är fyra gånger hela den svenska jordbruksarealen.

Om knappt 30 år – när FAO (FN´s jordbruks och livsmedelsorganisation) säger att världens befolkning kan vara 10 miljarder och att det då måste finnas 50 - 100% mer mat till priser som människor har råd att betala – har kanske 20% av den åkermark vi nu odlar försvunnit! Den ekvationen går bara inte ihop. Och löser vi den inte vet vi hur det går. Det finns inget i historien som så säkert förutsäger framtiden som brist på mat och stigande livsmedelspriser. Senast vi i Sverige upplevde konsekvenserna på allvar av den saken var för bara precis 100 år sedan. Det svenska hungerupproret 1917. Den krisen förde oss farligt nära en social kollaps. Livsmedelskriser leder alltid till samhällelig oro, konflikter i värsta fall krig och förlust av allt vad hållbarhet heter.

Men ekvationen har en lösning. Det är den Pinnån pekar på. Att vi lär oss odla jorden som om den var skog – eller gräsmark. Det vill säga att först och främst sluta med (eller i vart fall kraftigt begränsa) det brutalaste av alla ingrepp vi gör när vi odlar marken – att plöja den. För det andra odla marken så att den är bevuxen och skyddad året om av växande eller vissnande växter, att jorden alltid är genomvävd av levande och döda rötter. För det tredje odla så att så absolut minsta nödvändiga del av odlingsmarken påverkas av tunga maskiner. För det fjärde att odlingslandskapets biologiska mångfald ökar. Och så slutligen – och för det femte – att vi odlar så att marken förvandlas från att vara en källa för växthusgaser till att bli en fälla som fångar in och begraver växthusgaser i marken.

Allt detta är möjligt tack vare ny och nygammal vetenskapsbaserad kunskap och teknik. Där ingår att kunna så en ny gröda i en redan växande eller direkt efter skörd. Odla mellangrödor som täcker och skyddar marken, suger upp överskottsnäring och håller fast jorden under höst- och vinterregnen. Öka den biologiska mångfalden genom att odla blommande kantzoner, anlägga s.k. skalbaggsåsar och att samodla olika växtslag eller olika sorter av samma växtslag på samma åkrar. Precissionsstyra alla maskiner med hjälp av IT och GPS i fasta körspår och därmed lämna alla annan mark opåverkad av tunga maskiner. Maskiner som då dessutom kan göra alla sina jobb helt resursanpassade och resurssparande efter hur behoven varierar meter för meter över varje enskilt fält de arbetar på.

Att sikta mot den här visionen vore en livsmedelsstrategi värd namnet. Den får ju ihop allt som behövs för en hållbar utveckling. Större skördar, mindre insatser, lägre kostnader, mindre miljöbelastning, högre biologisk mångfald, faktisk klimatnytta och bättre lönsamhet. Det är vinn, vinn, vinn längs hela kedjan från jord till bord, tillbaka igen - och för samhället i sin helhet. Men för att komma dit krävs en omställning av jordbruket kanske lika omfattande som när vi gick från bondesamhälle till industrisamhälle. Och att både opinion, forskning, teknik och politik går i takt mot samma mål; ett jordbruk som är både ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbart – och dessutom vackert att se på och skönt att vistas i.

Peter Sylwans foto.
Peter Sylwans foto.
Peter Sylwans foto.

Om olika priser

Veckan som gick bjöd på snö och Nobelpristagare i Uppsala.

De senare kommer traditionellt till lärdomsstaden och håller föreläsningar. Numera är dessa – klokt nog- förlagda till aulan. Efter att ha ägnat ett yrkesliv åt att förenkla och förklara ofta komplicerad forskning är man tacksam över föreläsare som professor Frances Arnold som vet hur man populariserar utan att hamna fel. Ändå fastnade jag lite för Sir Gregory Winters framförande. Det som slog mig var hur många steg som han och hans forskargrupp fått ta innan de hittade rätt. Deras arbete säger mycket om vad som ligger bakom framgångsrik forskning. Goda idéer förstås, men också mycket envishet och lite tur.

 

Efter framträdandena bjuds på lunch i slottet. Och tillfälle att prata med både kända Uppsalaprofiler och de Nobelutvalda. I år hamnade jag exempelvis vid sidan Mate Erdelyi professor i kemi på BMC som var där tillsammans med årets mottagare av Kemisamfundets pris, Sofia Lindblad.

Titeln på Sofia Lindblads arbete är "Asymmetric [N-X-N]+ Halogen Bonds in Solution" och det är publicerat i en tidskrift som heter The Journal of American Chemical Society.

Ordet ”kemi” har nästan fått en ful klang i dagens debatt. Att säga att något är ”kemiskt” är knappast något beröm.

 Få missuppfattningar är så farliga. För utan kemi kan vi varken spåra eventuella miljöstörningar, än mindre åtgärda dem. Vi kan inte heller analysera sjukdomar eller bota dem. Livet är kemiskt!

Myten om den farliga kemin har lett till att få söker sig till de olika utbildningarna i kemi samt att det fattas bra lärare i ämnet, lärare som kan inspirera studenter som kan bli forskare och hjälpa oss just förbättra både vår livsmiljö och vår hälsa!

Därför är det just personer som Sofia Lindblad som bör få pris och uppmärksammas! En sådan student är värd mer än hundra popstjärnor, programledare och influensers tillsammans! Ändå letar man förgäves efter intervjuer med dem i media.

På tal om media så stötte jag också ihop med Åke Spross, UNT:s mångårige vetenskapsreporter.

Han berättade att även han nu snart går i pension. Även han hör till dem som verkligen gjort en bestående insats för att vetenskap och beprövad erfarenhet skall få en röst, framför vidskeplighet och mytbildning.

Han är förvisso hedersdoktor i medicin på Skandinaviens äldsta universitet, men jag är övertygad om att om han varit verksam på någon av Stockholmstidningarna så hade hans prissamling varit betydligt större. Åke Spross har i många år tillhört landets bästa medicinjournalister!

Och på tal om värderingar så hamnade jag vid det efterföljande kaffet i den tydligen helt oundvikliga diskussionen om den akademi som räknas. Och om Klänningen. Någon påpekade klokt att det är pristagarna och deras gärning som bör få uppmärksamheten, inte slöseri med tyg och smak. Nog om detta.

En tradition som jag värderat högt är framträdandet av den suveräna kören Allmänna sången under lunchen. När de framför ”Jul, jul strålande jul” får jag tårar i ögonen. Då hamnar i vart fall min biokemi i något som i brist på annat får kallas julstämning.

(Minns för övrigt när en pristagare från USA för några år sedan vill ta med sig kören hem!)

Sedan blev mitt humör inte sämre när jag slog på mobilen och nåddes av den här nyheten…

Kejsarens nya kläder

Ett klädsamt snötäcke prydde Uppsala lagom till Luciadagen och det traditionella besöket i lärdomsstaden av årets Nobelpristagare.

Professor Frances H. Arnold pristagare i kemi, ifrån södra Kalifornien, tackade speciellt för det i sin korta och kärnfulla föreläsning i aulan.

Årets tal i slottssalen var ovanligt roligt. Prorektor Malmberg konstaterade bland annat att Dan Larhammar var tillbaka välbehållen efter INCIDENTEN på Nobelmiddagen. ( En kypare råkade tappa lite mat på Dans rygg.)

Detta matsvinn på högsta nivå toppade för övrigt den svenska pressens intresse, endast slaget av fd ständiga sekreterarens tygsvinn.

Mest uppmärksamhet fick annars det pris som inte delades ut. Ytterligare ett bevis för att vår dyra yttrandefrihet numera slösas på pseudohändelser. Samt att media behärskas av den tjattrande klassen som är monumentalt ointresserade av naturvetenskap. Och okunniga.

Intresset hos allmänheten torde vara det omvända, inte minst ett år som detta då priset framgångsrika botemedel mot cancer belönades.

Men just pristagarna i fysiologi eller medicin saknades tyvärr även i år. Det är synd men ingen kan nog lastas för det. En snabb kontroll via nätet visar att de tu föreläste på KI. Och det är ju ändå KI som delar ut Priset.

Må så vara, men ingen annan institution kan bjuda på Allmänna Sången och jag erkänner att mina ögon tåras när kören sjunger sin version av "Jul, jul strålande jul"

Underbart.

 

I Linnes efterföljd

Stort grattis till professorn i funktionsgenomik Leif Andersson som har utsetts till året Linnemedaljör vid Uppsala Universitet.

Mycket välförtjänt och på tiden!

Han och hans forskargrupp har publicerat en lång rad spännande upptäckter genom åren, de flesta inom forskningsområdet genetik hos våra tamdjur. Eftersom det är mindre som skiljer oss ifrån exempelvis grisar än deflesta av oss vill tro så har deras forskning också stor betydelse inom humanmedicinen. Eftersom Linne själv i högsta grad var inställd på att bruka naturen så kan man konstatera att få är så lämpade att motta denna medalj som professor Andersson.Han har därtill delat sin tid även med det universitet som i vart fall borde vara intresserat av just ett sådant nyttjande, nämligen SLU.

Leif är därtill en lysande föreläsare vilket han bevisade bland annat i vår serie Genvägen till kunskap, förra året. Hela den förelsäningen finner du här! Även den efterföljande spännande frågestunden finns på video!

 

Leif Andersson har själv sagt att han skule vilja skriva en bok om den här ontressanta forskningen! Det är bara att hoppas att han tar sig tid till det!

Samtidigt tilldelades tre andra forskare Rudbeckmedaljen. Bland annat professor Kristina Edström som forskar inpom det så centrala batterieområdet!

Genvägen till den nya människan?

Kinesiska forskare påstår att de förändrat arvsmassan hos två barn. Här skriver den alltid läsvärde Per Snaperud om det i DN.

Avsikten är nog den bästa, man vill skydda dessa barn mot att drabbas av sjukdom och lidande. Och rent tekniskt är det fullt möjligt. Andra forskare har redan ändrat generna hos andra primater.

Men - detta behöver verkligen diskuteras grundigt! Om du vill veta mera om våra möjligheter att redigera våra gener och riskerna med det  så kan jag varmt rekommendera ett alldeles färskt föredrag i ämnet av Uppsalaforskaren Magnus Lundgren som du hittar här.

Föredraget ingår i serien #Genvägen till kunskap.

 

Siffror och minnen

Det är singelday ser jag i mailkorgen. 11/11, talmystik med asiatiska (?) rötter. Ännu ett tillfälle att konsumera, "billigt". 

I år känns det extra märkligt eftersom vi minns hundraårsdagen av första världskrigets slut, den 11 november 2018. 

Ja, tänker jag cyniskt, det är sant, detta är ett datum då många unga människor upplevde hur det var att vara ensam kvar. Så många miljoner som hade förlorat en pojkvän, en käresta, en son, en fa, ett barnbarn och så vidare. En modern massslakt framkallad av maktgalna män och populistiska myter. 

I Frankrike träffas världens ledare för en fredskonferens. Kanske lite ljus i novembergrådasket? Men världen styrs detta nådens år 2018 av tre mer eller ännu mera galna män, alla med fingrarna på kärnvapenavfyrare,  så jag vet inte...

Klockan elva den elfte dagen i den elfte månaden. Tidpunkten var säkert val med omsorg. Men det var i alla fall då Tyskland lade ned sina vapen i det första världskriget.

Men av flera skäl var detta just bara en symbolhandling, inte hela sanningen.

Den mera komplexa sanningen utreds förtjänstfullt i Vetenskapsradions Historias program om hundraårsjubileet av fredsutbrottet. I programmet berättas också om det eftermäle som det fruktansvärda blodbadet fick, det meningslösa kriget.

Varje år vid den här tiden bär hundratusentals människor en röd pappblomma för att påminna om alla de unga människor som miste livet – eller fick sina liv ödelagda av denna konflikt. Blomman föreställer en röd kornvallmo, en växt som spirade över slagfälten och som inspirerade Johm McCraes  till att skriva den berömda dikten In Flanders fields. 

Kriget har gett upphov till många både litterära och musikaliska verk. Mest känd är kanske boken ”På västfronten intet nytt” av den tyske författaren Erich Maria Remarques. Filmen som spelades in med boken som underlag blev också mycket känd vann två Oscars.

I våra dagar har bland annat historikern Nils Fabiansson - som medverkar i flera av Vetenskapsradions sändningar - skrivit flera böcker i ämnet, ibland dem ”Svenskarna i första världskriget.”

Min släkts minne av " det stora kriget" var mycket begränsade. Men min farmor, Hanna, kunde få tårar i ögonen när hon sa "Usch, jag minns när vi skulle skicka iväg våra pojkar - och vi inte visste om de någonsin skulle komma hem igen". 

Natur och kultur passar på att ge ut ett samlingsverk av Peter Englunds skildrig "Stridens skönhet och sorg" lagom till hundraårsminnet. 

Ofta är det kanske lättare att identifiera sig med ett enskilt öde än de anonyma miljoner som dödats. Den skotska visan ”The green fields of France” utspelar sig vid en enskild grav och fångar verkligen känslan av meningslöshet efter skyttegravskriget.

Det ödesdigra beslutet att invadera Turkiet som bland andra Churchill ( då marinminister) bar ansvaret för skildras ur ett australiskt perspektiv i den berömda visan The band played walzing Mathilda

Mera okänd är kanske texten ” Aldrig mera krig” som framfördes av Totta Näslund i det så kallade Tältprojektet.

Skulle man vilja veta ännu mera om The Great War har faktiskt BBC gjort en mastodontproduktion om kriget. Överraskande mycket film finns kvar och hela den fruktansvärda och bloddrypande historien fladdar förbi i svartvita bilder.

Detta och så mycket annat finns för att hjälpa oss komma ihåg denna av männsikor orsakade katatrof. Den slutgiltliga frågan om vi lärt oss någo av allt detta är svårare att hitta ett svar på...

Namn: Jan-Olov Johansson
Ålder64 år
Familj: Fru, tre vuxna barn och två barnbarn
Bor: I Norby, Uppsala
Gör: Vetenskapsjournalist, agronom och yrkespatient
Gillar: Djur, natur, vetenskap och intressanta människor
Ogillar: Alla former av fundamentalism



@jolov på Twitter: