Jan-Olov Johansson

Vad vi vet

Jan-Olov Johansson är en 64-årig morfar som är utbildad till agronom och hela livet har verkat för att skapa en dialog mellan vetenskap och medborgarna. Ledamot i IVA (Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin), ledamot av KSLA (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin), hedersdoktor vid Uppsala Universitet och yrkespatient.
Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar

Godnatt jord?

Det finns miljöhot och det finns miljöhot. Den långsamma utarmningen av vår matjord är ett allvarligt problem som inte får den uppmärksamhet det förtjänar. Själv har jag skrivit om det tidigare och även föreslagit lösningar i min vision "Ett lantbruk med mjuka kanter" (1989) 

Min gode vän och kollega Peter Sylwan har verkligen engagerat sig i denna fråga de senaste åren. Jag återger här hans senaste text i frågan. Studera bilderna i slutet av texten noga, de berättar en intressant historia!

"Hotet mot våra jordar lika stort som klimathotet?

Häromdagen körde en sopbil genom vägräcket på E6 utanför Ängelholm och blev hängande mellan vägbroarna över Rönne å. På flygbilden över olyckan syns också ledtråden till en annan tänkbar, mer smygande och betydligt värre katastrof- möjligen väl så allvarlig som klimathotet.

Det var vackert väder, solen sken. Så här års och med all mark längs Rönne å bevuxen borde ett någorlunda klart vatten ha speglat en blå himmel. Men vattnet på bilden liknar mer brunsås än klarvatten.

Någon mil uppströms flyter Pinnån ut i Rönne å. Där går det inte att missa varför Rönne å ser ut som den gör.

Vattnet i Pinnån är visserligen brunfärgat men någorlunda klart. Rönne å är en ogenomskinlig slamfylld strömfåra. En flygbild över Rönne å där den flyter ut i Skälderviken hade antagligen sett ut som flygbilden över Svarte å där den rinner ut i Östersjön mellan Ystad och Trelleborg. Den bilden är tagen av Bengt Olle Nilsson Österlenbild.

Svarte å och Rönne å rinner genom jordbrukslandskapet och Pinnån rinner genom skogslandskap och betesmarker. Och trots att den mesta jordbruksmarken så här års ligger bevuxen och oplöjd så räcker det alltså med några dagars regnande för att stora mängder jordbruksjord skall rinna från åkermark till vattendrag. Hur stora och spelar det någon roll?

Den europeiska miljöbyrån EEA´s hemsida visar en karta över hur hur mycket jorderosionen ökar när man går från den skogs- och gräsmark som Pinnån rinner genom till Rönne å´s jordbrukslandskap. Enligt den kartan ökar erosionen från skogsmarkens c.a 0,5 ton per hektar till jordbruksmarkens upp till 2 ton per hektar. I Skåne har vi ca 400 000 hektar åkermark. Från den åkermarken kan det alltså rinna bort ungefär 1,5 ton mer jord per hektar än om den varit bevuxen med gräs eller skog. Säg att hälften av den ökningen — 0,7 ton – följer med de skånska åarna till havet. Det betyder i så fall att de skånska vattendragen tar med sig 280 000 ton jord till Östersjön. Det motsvarar att 7 000 långtradare med släp och 40 tons last tippar jord i haven runt Skåne varje år. Jord som grumlar en gång klarvattenåar, försämrar deras bottnar, göder och dödar havsbottnen – och dessutom förstör en stor del av nöjet att bada där Rönne och Vege åar rinner ut i Skälderviken.

Skogs och jordbruksmark är egentligen vårt allra viktigaste och största reningsverk av allt vatten på väg från himlen till havet. Om reningsverk som ”bräddar” och förstör badvattnet har det talats och skrivits mycket om i sommar. Men att jordbruksmarken som är en så stor del av vårt allra största och viktigaste reningsverk tvingas ”brädda” när regnen kommer tar vi nästan som självklart - och nästan naturligt.

Den större, smygande och eventuella katastrofen handlar förstås om vad som händer med jordens jordar i stort. I värsta fall är ca 10 miljoner hektar odlingsjord borta med vinden och vattnet - eller begravs under asfalt och betong, försuras försumpas eller försaltas – varje år. Det är fyra gånger hela den svenska jordbruksarealen.

Om knappt 30 år – när FAO (FN´s jordbruks och livsmedelsorganisation) säger att världens befolkning kan vara 10 miljarder och att det då måste finnas 50 - 100% mer mat till priser som människor har råd att betala – har kanske 20% av den åkermark vi nu odlar försvunnit! Den ekvationen går bara inte ihop. Och löser vi den inte vet vi hur det går. Det finns inget i historien som så säkert förutsäger framtiden som brist på mat och stigande livsmedelspriser. Senast vi i Sverige upplevde konsekvenserna på allvar av den saken var för bara precis 100 år sedan. Det svenska hungerupproret 1917. Den krisen förde oss farligt nära en social kollaps. Livsmedelskriser leder alltid till samhällelig oro, konflikter i värsta fall krig och förlust av allt vad hållbarhet heter.

Men ekvationen har en lösning. Det är den Pinnån pekar på. Att vi lär oss odla jorden som om den var skog – eller gräsmark. Det vill säga att först och främst sluta med (eller i vart fall kraftigt begränsa) det brutalaste av alla ingrepp vi gör när vi odlar marken – att plöja den. För det andra odla marken så att den är bevuxen och skyddad året om av växande eller vissnande växter, att jorden alltid är genomvävd av levande och döda rötter. För det tredje odla så att så absolut minsta nödvändiga del av odlingsmarken påverkas av tunga maskiner. För det fjärde att odlingslandskapets biologiska mångfald ökar. Och så slutligen – och för det femte – att vi odlar så att marken förvandlas från att vara en källa för växthusgaser till att bli en fälla som fångar in och begraver växthusgaser i marken.

Allt detta är möjligt tack vare ny och nygammal vetenskapsbaserad kunskap och teknik. Där ingår att kunna så en ny gröda i en redan växande eller direkt efter skörd. Odla mellangrödor som täcker och skyddar marken, suger upp överskottsnäring och håller fast jorden under höst- och vinterregnen. Öka den biologiska mångfalden genom att odla blommande kantzoner, anlägga s.k. skalbaggsåsar och att samodla olika växtslag eller olika sorter av samma växtslag på samma åkrar. Precissionsstyra alla maskiner med hjälp av IT och GPS i fasta körspår och därmed lämna alla annan mark opåverkad av tunga maskiner. Maskiner som då dessutom kan göra alla sina jobb helt resursanpassade och resurssparande efter hur behoven varierar meter för meter över varje enskilt fält de arbetar på.

Att sikta mot den här visionen vore en livsmedelsstrategi värd namnet. Den får ju ihop allt som behövs för en hållbar utveckling. Större skördar, mindre insatser, lägre kostnader, mindre miljöbelastning, högre biologisk mångfald, faktisk klimatnytta och bättre lönsamhet. Det är vinn, vinn, vinn längs hela kedjan från jord till bord, tillbaka igen - och för samhället i sin helhet. Men för att komma dit krävs en omställning av jordbruket kanske lika omfattande som när vi gick från bondesamhälle till industrisamhälle. Och att både opinion, forskning, teknik och politik går i takt mot samma mål; ett jordbruk som är både ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbart – och dessutom vackert att se på och skönt att vistas i.

Peter Sylwans foto.
Peter Sylwans foto.
Peter Sylwans foto.

Tjugo år senare

Akademiska Sjukhuset uppmärksammar på torsdagen att det är femtio år sedan den första njurtransplantationen genomfördes där. Föreläsningarna är många och intressanta. Kom till Grönwallsalen klockan 13.00 om du är intresserad!

Själv firar jag att det snart är tjugo år sedan jag fick en ny njure – och en pankreas på samma sjukhus! Det var den 14 juni 1999 som min mobiltelefon ringde. Själv stod jag just i begrepp att påbörja vår första direktsändning på en turné med Vetenskapsradion. Vi var vid hällristningarna vid Tanum och  det var bara några minuter innan vi skulle börja. Lite lätt stressad och irriterad svarade jag på samtalet och lade på. Min kollega och vår tekniker tittade lite förvånat på mig och frågade om jag ändå inte borde ta det där samtalet?

Det gjorde jag och efter sändningen bar det av till Uppsala, inskrivning, kontroller och en tretton timmar lång operation.

Två födelsedagar

En del av oss har två olika födelsedagar. Vi har också tre njurar. Det kan låta konstigt men det är egentligen ännu mera märkligt än vad man tror.

Idag betraktas transplantationer som ”rutin”. De är egentligen små underverk. Mirakel som vi vant oss vid.

Just i år firar Akademiska sjukhuset att det är femtio år sedan man utförde sin första njurtransplantation. Firandet sker i Grönwallsalen på detta sjukhus den 13 juni och startat efter lunch, 13.00.

Och det vore inte Akademiska om man inte fyllt celebrerandet med föredrag. Här får man veta det mest om vad läkarna kan göra idag och hur vetenskap och beprövade erfarenheter räddar liv.

Men programmet innehåller också musik från Svansjön, tårta och gästas av en av oss som blivit transplanterad, för fyrtiosex år sedan! Åke Östberg heter han och läkaren som utförde miraklet heter Lars Frödin. Båda ger sina berättelser.Självklart har Åke Spross redan skrivit om detta!

Förutom att högtidlighålla operationen vill man självklart stimulera till att flera anmäler sig till donationsregistret. Nu senast var det TV-programmet ”Svenska Nyheter” som fick många att ta det lilla – men livsviktiga- steget att anmäla sig. Man kan bara hoppas att succén upprepar sig! Här kan du anmäla dig!

Om medias blinda fläck

Så fick då UNT:s mångårige medicinreporter Åke Spross sin välförtjänta belöning, Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademins journalistpris ”Hans Bergströmpriset” för sin gärning.

UNT skall ha all heder av att de väljer att fortsätta sin bevakning av ett av samhällets viktigaste områden, vetenskap och forskning. Även om tjänsten nu endast är på deltid.

Var och varannan dag får vi i högtidstal höra att vi lever i ett Kunskapssamhälle. Om vikten att fatta beslu grundade på vetenskap och beprövad erfarenhet.

I snart sagt varje nyhetssändning behandlas klimatkrisen. Vi vet också att mänskligheten står inför uppgiften att både skapa drägliga levnadsförhållanden för snart tio miljarder människor. Och hejda den pågående klimatförändringen och utarmningen av jordens ekosystem. Det är den största utmaningen vi hittills stått inför. Och för att klara den behöver vi insikter – inte åsikter.

Gör tankeexperimentet att en redaktion skulle välja att ha en enda journalist som bevakar ämnet ”idrott och sport”! Allt ifrån hästhoppning till konstsim Iden faller på sin egna orimlighet. Ändå är det precis så som de stora Stockholmsdrakarna sköter sin bevakning av vetenskap och forskning, med en enda person! I bästa fall.

Området har å sin sida vuxit enormt under de fyrtio år som Spross (och undertecknad) har varit verksamma.

Det år idag orimligt att påstå att man som lekman har översikt ens över publikationerna i en enda vetenskapsgren, än mindre över ”vetenskap och forskning”. Samtidigt har medias bevakning av vetenskapen – möjligen undantaget public service – avtagit.

Bakom detta ligger inte sällan missförståndet att ”publiken inte är intresserad”. Men de få mätningar som görs i  frågan visar på motsatsen.

Svenska folket är mycket intresserat av forskning! Allt ifrån vikingar till virus.

Det är inte publiken som sviker, det är redaktörerna. De kommer ifrån en politisk/ekonomisk kultur och är aktivt ointresserade av vetenskap, speciellt naturvetenskap.

Varje gång en redaktör eller annan gate keeper bör man ställa motfrågan, hur vet du det? Har ni undersökt saken? Min erfarenhet är att det har man inte. Så var det på SR när jag började där 1992...

Och om ingen skriver någonting om vetenskapen kommer intresset aldrig att uppstå.

Vi får motsatsen till drev, nyheterna hängs i tysthet.

Istället dränks vi  i skvaller och ”livsstil”. Och står där med våra långa nyhetsnäsor när motståndet mot vaccinering växer.

Allmänbildning blir lika med populärkultur och kändisar. Upplysningen släck sakta men metodiskt ned. Klick efter klick.

Om detta skrev C P Snow redan 1959, i artikeln The two cultures. Snow talar bland annat om att konsten (The Art”) får oförtjänt mycket uppmärksamhet i pressen.

Åh, vad han måste ha lett i sin himmel åt alla skriverier kring grälsjukan i Svenska Akademins det senaste året.

 

Gårdagens händelser

Finlans lag vann hockeyVM år 2019! En prestation! Varma gratulationer till våra grannar!

Så långt är det klart. Vilka partier som vann, respektive förlorade EU valet igår är betydligt svårare att få grepp om.

"Analyserna" är som vanligt oerhört färgade av vem som gör dem.

Om man skall tro partisekreterare, tankesmedar och annat betalda åsiktsmaskiner så vann alla i partier eller grupperingar i går. Härliga tider, underbara tider!

Det är kort sagt en tidig julafton för alla spinndoktorer.

Hur var det nu, var det inte just fake news vi tyckte så illa om?

Resultatet ser i vilket fall ut så här. Preliminärt.

Vargatider

Är det bara jag som är rädd?

Den mänskliga hjärnan reagerar starkt på fara. Det gör säkert många djurdito också. Det har förmodligen varit ett framgångsrikt koncept genom evolutionen. Det är en orsak till att negativa nyheter får större genomslag än positiva.

Därför kommer vargen hela tiden i nyhetsmedia.

En nackdel är förstås att vi blir döva för de verkliga farorna, precis som i den gamla sagan.

Sålunda lyssnade jag en vanlig eftermiddag på den vanliga blandningen av blandade smårisker i radion. Rätt långt ned på agendan denna dag kom en rapport om hur fler och fler bakterier blir motståndskraftiga mot de olika former av antibiotika vi lärt oss lita på. Att det blir så är inte så konstigt eftersom dessa undermedel används urskillningslöst och vansinnigt. Vi slöar med det enda medlet vi har mot dessa förr så dödliga bakterier. Även här fungerar evolutionen utmärkt. Bakterierna utvecklar snabbt metoder att undkomma vår medicin, de blir resistenta. Infektioner som vi lärt oss att betrakta som banala blir återigen dödliga, precis som de var för hundra år sedan. I ett slag förlorar vi ett av mänsklighetens främsta framsteg.

På grund av slarv och att ingen bryr sig.

Visst, detta är ingen nyhet. Det måste vara över tjugo år sedan vi började intervjuade professor Otto Cars för första gången.Det enda nya är väl i så fall att han numera kallas "senior forskare". Redan då varnade han för vad som komma skulle.

Nu hör jag samme Cars säga ungefär samma sak igen. Vi håller på att förlora kriget mot bakterierna!

Trots det så säljs fortfarande bredverkande antibiotika direkt till konsumenter över hela världen. Trots det så finns det fortfarande länder där man tillsätter antibiotika till djurfoder eftersom djuren växer lite bättre då. Detta är inget annat än vansinne, kvalificerat bansinne. Som fortsätter.

Personligen blir jag skräckslagen när jag hör sådana nyheter. Dels för att det är mycket allvarligt redan nu - människor dör i onödan här och nu - men framförallt eftersom det visar hur lite det internationella samhället förmår att samarbete när det verkligen gäller!

I Sverige har vi förvisso vidtagit åtgärder. Vi ger inte barn antibiotika när de har en vanlig förkylning, trots att föräldrarna tjatar. Vi – trots viss initialt motstånd- städat upp inom djuruppfödningen. Allt detta kan beläggas med statistik och provtagning.

Men vi lever i en gränslös värld och det gäller inte minst för smittor och mikroorganismer. De resistenta bakterierna finns redan här och de ökar även här.

Så, vi har gjort vad man kan men har det hjälpt?

Knappast.

Har omvärlden kastat sitt beundrande blickar på det lilla landet norr och följt för vårt exempel.

Nej.

Om jag tänker på klimatdebatten?

Gissa…

 

 

Namn: Jan-Olov Johansson
Ålder64 år
Familj: Fru, tre vuxna barn och två barnbarn
Bor: I Norby, Uppsala
Gör: Vetenskapsjournalist, agronom och yrkespatient
Gillar: Djur, natur, vetenskap och intressanta människor
Ogillar: Alla former av fundamentalism



@jolov på Twitter: