Ulla växte upp på Birka folkhögskola i Jämtland, som grundats av hennes morfar och senare leddes av hennes far. Hon visade tidigt anlag för sång och musik och drömde om att bli operasångerska. 1942, mitt under brinnande krig, skickades hon till gymnasiet i Härnösand.

Genom sin sång och ett sprudlande humör blev hon snabbt en central gestalt inte bara i sin klass, utan i hela skolan. Vi var många som fångades av hennes charm och påhittighet. Skolans musikliv blommade upp. Vi bildade en frivillig kör med egna framträdanden i skolans olika föreningar men också offentligt. Inför en välfylld aula framförde vi flera år i rad Griegs Landkjenning. Särskilt omtalad blev en egen version av operetten Vita Hästen på stadens Folkets park med Ulla i huvudrollen. Sista läsåret kulminerade Ullas fantasi och kreativitet i sångspelet Lycksalighetens ö – en parafras på Atterboms högromantiska sagospel, som vi tyckte borde återföras till mer realistiska och jordnära förhållanden. Det blev stor succé. Ulla har senare tryckt verket i en specialupplaga för det gamla läroverkets kamratförening.

Efter några år i Stockholm med privata sångstudier flyttade Ulla till Uppsala, gifte sig och bildade familj. Ekonomin var knapp och Ulla fick bidra till försörjningen med tillfälliga uppdrag, bland annat som sekreterare till Elisabeth Dillner, den legendariska föreståndaren för sjuksköterskeskolan, med vilken hon hade ett gott samarbete.

Musiklivet och sångarkarriären fick stå tillbaka men hon var tidvis aktiv i Norrlands nations blandade kör, som var på tillväxt under Folke Bohlins målmedvetna ledning. Kören utvecklades ganska snart till Uppsala Akademiska Kammarkör och leddes under några år av Eric Ericson. Den har blivit en väletablerad kör med internationella framgångar och framträdanden världen över.

Skilsmässan 1966 förändrade livet. Ulla valde att utbildade sig till textilkonstnär. Hon engagerades som studieorganisatör i Medborgarskolan och senare i Folkuniversitetet som ansvarig för dess estetiska sektion – ett erkännande av hennes övertygelse att estetisk utveckling och skapande mer än annat utvecklar det egna jaget.