Det plingar till i telefonen: ”Jag undrar om du äter fikabröd och i så fall är förtjust i eller är allergisk mot något särskilt?” Peder Strandh är, enligt sambon Maria, en sann djurvän och riktig filantrop.

– Filantrop, vad är det? Människovän? Jo, men det är jag verkligen. Jag älskar allt som lever; djur och natur, en blick, ett leende… Det känns ju i hela kroppen, säger han när vi senare ses på gården utanför kontoret där han driver Uppsalamagasinet Luthagsnytt.

Sötsakerna han inhandlat från Ofvandahls och dukat upp äter han inget av själv.

Artikelbild

Peder Strandh gillar att det finns lite grönt på kontorets annars grusbelagda utegård.

– Du tar det du vill ha, eller så tar du inte. För mig är fikabröd bara ramen runt konstverket, kaffet är det viktiga, säger han.

Peder Strandh är musiker, konstnär och journalist. Han talar mycket och snabbt, och svarar på frågor som aldrig hinner ställas. Att fylla 50 har han inte funderat särskilt mycket över – mer än att det känns roligt.

– Jag var säker på att jag skulle dö vid 30, så det är en lycka att få bli äldre. Jag vill bli gammal, säger han och refererar till Timbuktus ”Alla vill till himmelen men ingen vill dö”.

– Så är det ju, jag vill leva. Det finns så mycket jag är nyfiken på.

Artikelbild

Detaljerna är få när Peder Strandh berättar om varför han inte trodde att han skulle få uppleva sitt ”semisekel” som han kallar sin stundande födelsedag. Men han nämner att han tidigt flyttade hemifrån. Redan som 16-åring prövade han om vingarna skulle bära, vilket de inte riktigt gjorde:

– Jag festade rätt hårt. Och hade en känsla av att vara osårbar. Jag gasade för fort och svek många längs vägen, säger han.

Ett par år innan 30 kunde Peder Strandh inte längre se sig själv i spegeln.

– Det fanns ingen stolthet kvar. Jag började fundera över vad jag egentligen gjorde med mitt liv, och bestämde mig för att göra upp med mitt förflutna, säger han.

Under ett års tid sökte Peder Strandh upp de människor han gjort illa för att be om ursäkt.

– Det kändes väldigt skönt. Det är viktigt att kunna säga förlåt. De flesta hade packat ihop och gått vidare, men några få bad mig dra åt helvete.

Peder Strandh gillar att provocera. Kanske är det därför han väver in svordomar här och där i samtalet, samtidigt som det övergår i en diskussion om hans kristna tro.

Hans uppväxt var inte i en bekännande kristen familj, tryggheten i Gud fann han ensam när livet snurrade för fort.

För Peder Strandh är Gud en positiv energiresurs och Bibeln en bruksanvisning, Koranen likaså, det är bara olika handböcker för att leva. Han skrattar högt när jag frågar om han menar att man i alla religioner egentligen tror på en och samma Gud, att namnen visserligen skiljer sig åt och att vägvisarna kanske pekar i lite olika riktning – men att de alla leder mot samma mål. Han varken jakar eller förnekar:

– Jag har vänner som är muslimer, buddhister, kristna… Jag gläds när vi alla är eniga, tron sitter ovanför alla etiketter.

I dag är Peder Strandh mer bekväm med sig själv än i sina ungdomsår.

– Jag är slitnare i kroppen och väger några kilo mer, men jag är gladare och coolare nu än för tjugofem år sedan.

Han lägger till att höjdpunkten hittills var dottern Emilias födsel för elva år sedan:

– Det är det absolut bästa som hänt under mina 50 år, säger han med ett brett leende.