Peter Gerhardsson är förbundskapten för damlandslaget i fotboll. För ett par månader sedan var han med om ett framgångsrikt VM i Frankrike som slutade med en bronsmedalj för Sverige. Nu är han hemma i Uppsala och är minst lika glad som efter medaljutdelningen.

– Mest glad är jag för att de andra är glada. I Frankrike levde jag i en bubbla, jag hade ingen tid att följa medierna. Först hemma förstod jag hur stort det hela var i Sverige – mycket större än jag hade en aning om, säger han.

Han tycker att hela VM var en sammanhängande "må bra"-period.

Artikelbild

| Peter Gerhardsson kramar om spelaren Nilla Fischer.

– Jag har svårt att peka ut ett starkt ögonblick. Jag mådde fantastiskt bra under dessa fem veckor, jag känner inget behov av varken semester eller återhämtning.

– För att må bra har man ett eget ansvar att ta hand om sig själv, framhåller han. Själv mår han bra genom att läsa böcker som inbjuder till förkovran i hans favoritämne: ledarskap. Och av musik. Redan under skoltiden hade han musik på när han pluggade och nu för tiden kan han komma på sina bästa matchidéer under avslappnat lyssnande.

– Musiken är som kreativitetssång för mig. Den ger mig total avkoppling. Jag laddar till matcher genom att lyssna och bli avstressad. Min musiksmak är väldigt bred.

Detsamma kan sägas om katalogen av vinylskivor. Ända sedan barnsben har han samlat på dem och han tycker fortfarande om att läsa låttexter och titta på omslagsbilder samtidigt som lyssnar. Genom åren har han fått ihop 2 500–3 000 skivor.

– Som tur är har jag en förstående fru. Hon tycker att det är vackert med vinylskivor, säger han.

Man kan undra vad som pågår i en tränarens hjärna under en avgörande match.

– Fokus ligger hela tiden på vad jag kan göra för att påverka matchen. Därför kan jag kanske hålla kylan bättre än supportrar och spelare. Ibland tilltar känslorna och det bubblar inuti, men snart inser jag att det inte hjälper om jag är känslomässigt engagerad.

Han är född och uppvuxen i Uppsala, som äldsta syskonet. Förhållandena var harmoniska och han hade flera fritidsintressen: kompisar, musik, idrott i all dess former och – fotboll.

– Precis utanför porten hemma spelade vi matcher nästan varje dag, direkt efter skolan. Det var dagens höjdpunkt.

Som 16-åring började han i Upsala IF:s seniorlag. 17 år senare och med en trilskande hälsena slutade han som spelare. Tränarbanan var emellertid ingen nödlösning, utan något han länge hade trånat efter och utbildat sig till.

– Fotbollen i all ära, det är coachningen som är intressantast, att jobba med människor. Jag gillar att locka fram det folk är bra på.

Samtidigt som Peter Gerhardsson tokhyllas för sina insatser för damlandslaget har han under större delen av sitt yrkesliv inte kunnat leva på lönen som fotbollsspelare eller assisterande tränare. Under många år jobbade han parallellt någon annan stans – i livsmedelsföretag, som lärare och som polis. År 2005 inträffade en vändpunkt. Han anställdes som assisterande tränare för Helsingborg IF. På heltid.

– Jag fick så mycket tid över att jag inte visste vad jag skulle göra. Jag tränade mycket själv och funderade över mitt liv.

Även om karriären rullade på var den inte precis spikrak. Men hans motto har förblivit detsamma: gör alltid ditt bästa.

– Jag är inte någon målsättningsmänniska. Kvantitativa mål fanns inte när jag växte upp och jag tror att de kan leda till frustration. Jag drivs av passion. För mig har det fungerat bra, säger han.

Framåt är blicken först och främst riktad mot EM.

– Lyckas vi ta oss till EM kan intresset för damfotbollen fortsätta att växa. Jag tror att VM-framgången inspirerade väldigt brett, så många vill vara med i konkurrensen om platserna i landslaget.

Vad har du själv för framtidsplaner?

– Jag kör på så får vi se vad som händer. Jag vill göra roliga saker som ger mig kraft, just nu tycker jag att det mesta är roligt, säger Peter Gerhardsson.