Hala Abualila är från Gazaremsan i Palestina. För fyra år sedan blev det politiska läget så svårt att hon och familjen tvingades fly.

– Min man tillfångatogs flera gånger, stan blev bombad, barnen hade konstanta mardrömmar och det politiska läget blev allt värre. Gaza är som ett stort fängelse med sina stängda gränser. Vi kände att det blev ohållbart för oss att bo kvar.

Hala flydde tillsammans med två av sina fem barn och kämpade länge för att få komma till Sverige där några av hennes släktingar redan bodde.

– När jag äntligen fick stanna tog det tre år till innan jag och resten av familjen kunde återförenas här.

Nu försöker Hala Abualila se positivt på framtiden.

– Sverige känns tryggt och lugnt. Vi uppmuntrar barnen att kämpa och studera. Och när de har motgångar i skolan påminner vi om hur vi hade det i Gaza.

Det har inte bara varit resan till Sverige som varit tuff för Hala Abualila och hennes familj, utan även omställningen till ett svenskt vardagsliv.

– I Gaza känner alla varandra. Du har vänner och släkt runt dig som hjälper till. Här är vi mer ensamma. Det svenska systemet är också helt annorlunda mot vad vi är vana vid. Här finns regler för allt. Jag vet inte hur många gånger jag fyllt i papper från myndigheterna, köat och sen fått göra om. Allt förväntas du klara själv, säger hon.

Skolsystemet i Sverige skiljer sig också mycket från det i Palestina. För de fem barnen som är 17, 16, 13, 12 och 10 år gamla, är kraven högre och skoldagarna längre. Även saker som de flesta svenskar tar för givet som att åka kollektivtrafik eller parkera bilen, har varit en utmaning.

– Att försöka hitta i stan eller veta hur du tar tåget eller bussen är nytt för oss. I Gaza hade vi två huvudgator och du kunde parkera bilen var du ville. Här är allt så stort. Vi har gått vilse och fått parkeringsböter flera gånger för att vi inte kunnat språket eller förstått hur systemet fungerar, säger hon skrattande.

Nu när hon lärt sig svenska, känner Hala Abualila äntligen att livet blivit lättare.

– Jag kände mig som en blind förut när jag inte kunde språket. Men nu när jag förstår hur samhället fungerar, är jag inte rädd längre. Jag vet att jag kan stå på egna ben.

När Hala Abualila ska beskriva sig själv har hon svårt att hitta orden. Men för hennes man Jehad råder ingen tvekan:

– Hon är en mycket stark person som alltid kämpar för barnen och vår säkerhet. Hon klarade att ta sig hit genom Europa själv och har kämpat för att vi ska få återförenas. Det finns ingen som hon!

Hala Abualila som är utbildad arkitekt arbetade som ingenjörsassistent i Gaza. När hon är klar med sina SFI-studier hoppas hon komma in på den svenska arbetsmarknaden. Hon har siktet inställt på att bli tolk eller förskollärare, eftersom det finns ett stort behov av arabiskspråkiga personer inom de yrkesgrupperna.

– Allting tar tid här. Jag har pluggat svenska i tre år och försökt ta körkort i två år. Jag hinner väl bli 60 innan jag börjar jobba, säger Hala Abualila skämtsamt, men med frustration i rösten.

Både hon och hennes man vill inget hellre än att få en chans att börja jobba igen.

Hur hon ska fira sin 40-årsdag vet hon inte.

– Min man brukar överraska mig. Förra året anordnade han ett stort firande hemma. Han hade dekorerat vardagsrummet, fixat tårta och bjudit in grannar och vänner. Vi får se vad som händer i år!