Maj-Britt Lindahl har aldrig brytt sig speciellt mycket om sina födelsedagar. Men hon berättar glatt att hennes egen 87-årsdag faktiskt blev firad tre gånger, senaste tillfället var bara för några dagar sedan.

– Det var fem, sex väninnor som firade mig i min väninnas trädgård. Det var festligt, säger hon stillsamt.

På de blekrosa väggarna i det lilla mottagningsrummet hänger tavlor från kollegor och patienter. Maj-Britt Lindahl är klädd i en matchande blekrosa kofta och sätter sig försiktigt i den vita fåtölj där hon alltid sitter under terapisamtalen med patienterna. Två spröjsade fönster vetter mot Carolinabacken och utanför hörs ett svagt brus från trafiken på Drottninggatan.

Maj-Britt Lindahl föddes 1932 och växte upp i ett arbetsklasshem i Svartbäcken och senare i Luthagen. Hon minns utomhusleken som fri och rik, men hennes uppfostran var sträng och auktoritär. Att hon redan som ung blev så intresserad av att bli psykoterapeut hänger samman med att hon haft stora problem själv, menar hon.

– Jag kommer ihåg att jag var intresserad av psykiska problem eftersom jag upplevde att jag själv var väldigt rädd. Jag var ofri och ett problem för mig själv.

Hon minns hur hennes pappa borrade sin svarta blick i hennes och röt att hon skulle ”sitta tyst och stilla”. Den meningen har följt henne genom livet.

– Men han var ingen djävul, eller i alla fall inte enbart en djävul, så att måla ut honom som ensamt ansvarig är att förenkla det hela.

Tio år gammal tappar Maj-Britt hakan. På hemvägen från skolavslutningen berättar hennes mamma att magistern tycker att Maj-Britt ska studera på läroverket.

När Maj-Britt berättar för sin pappa att hon vill börja i läroverket skakar han på huvudet. ”Det kommer du aldrig att klara”, sade han.

– Men jag var ju ”duktig flicka”, så det gick, säger hon.

Den som vill möta Maj-Britt Lindahl behöver inte ta sig till hennes mottagning. Hon finns på Youtube. Med hjälp av dottern, som jobbar som grafisk formgivare, har hon spelat in två föredrag – ett på 45 minuter och en snabbversion på fem – där hon presenterar sin fjärde och nyutkomna bok ”Finnas till och navigera medvetet i livet”.

Tanken är att alla som är intresserade av psykologi och psykisk ohälsa ska kunna ta till sig innehållet.

– Det finns ju mycket psykisk ohälsa, men jag tror inte att de åtgärder som görs hjälper såvida inte den allmänna insiktsnivån höjs.

En terapimetod som hon själv använder sig av är visualisering. Den innebär att patienten stannar upp inför en känsloladdad upplevelse och betraktar den ungefär som när man ser en film på bio. Något som varit omedvetet kan då bli medvetet och en ”terapeutisk upplevelse”.

– Vi behöver försöka få distans till upplevelser så att vi har en chans att förstå och hantera dem på ett konstruktivt sätt. ”Upplevelsehantering” blir ett sätt att skilja på sak och person och det tycker jag är väldigt viktigt.

För två år sedan skrev UNT om att allt fler äldre fortsätter att jobba efter pensionen. Maj-Britt Lindahl berättade i en artikel att hon älskar sitt jobb och inte har några planer på att sluta.

Sedan dess har hon fortsatt att arbeta tre dagar i veckan som psyko­terapeut. Hon säger att hon är tacksam för att hon kan och för att hon fått ägna sig åt sin passion.

– Jag känner själv att det är en väldig skillnad på den ålder min kropp har och den ålder som jag har. Det är ju många som vill reducera oss till kroppar, men det är ju så uppenbart att vi är något mer än det.