Stående i en grop vid sidan om själva vägbanan intervjuades Rune Haag av tidningen Vi Bilägare och det någon gång i slutet av 1980-talet. Alltså bredvid vägen, inte på densamma, och just däri ligger själva poängen:

– Redan då fanns tekniken att gå under vägbanan med rör och ledningar. Helt enkelt borra eller trycka en liten tunnel som inte behövde ha större diameter än det som skulle fram.

Rune arbetade som säljansvarig på ett företag i Sverige som marknadsförde den tyska uppfinningen Grundomat, även kallas jordraketen. Med tryckluft hamrades en spets följt av ett rör fram under vägen, medan trafiken fortsatte att obehindrad rulla fram där ovanför.

– Inga som helst skador i vägen. Fram till idag har utvecklingen av tekniken dessutom varit fantastisk. Nu finns det borrar som inte hindras av någonting. Inte ens av berg.

Rune Haag i Grillby har nyss fyllt 75 år, men hans engagemang runt söndergrävda vägar går inte att ta miste på:

– Den som gräver ett dike rakt över en gammal väg för att exempelvis lägga fiber, orsakar sättningar i en vägkropp som kanske legat orörd i hundra år. Grus, stenar, sand och jord måste sorteras och läggas tillbaka i samma ordning. Vilket inte sker.

Rune pratar om sättningar som under många år kommer att orsaka kostnader för väghållaren, plus stora olägenheter för den trafik som trots allt måste fram över en skadad vägbana.

– Det jag sa för 30 år sedan, om att inga gator eller vägar skulle tillåtas grävas av i framtiden, har visat sig till största delen vara sant.

Bara till största delen?

– Ja, i det statliga vägnätet. Däremot är många kommuner än idag alldeles för frikostiga när det gäller att ge tillstånd till att gräva sönder de lokala vägarna. Ett rent oskick eftersom modern teknik gör jobbet så mycket bättre.

Men att borra tunnlar, oavsett om det är fråga om en bredd av centimetrar eller decimetrar, låter väl ändå dyrt…?

– Nej, sett på några års sikt med annars ideliga behov av vägreparationer är det alltid billigare att låta vägbana och bärlager vara hela. Frågan är annars vem som ska stå för notan. Frågan är inte o-m det uppstår sättningar och gropar. Bara n-ä-r det kommer att ske.

Idag har Rune lämnat borrtekniken bakom sig, även om både intresse och ett gediget kunnande finns kvar. Nu handlar det mycket om föreningslivet, inte minst SPF:

– Jag är reseansvarig inom SPF Senioren Grillby, vilket i och för sig också handlar om att vara ute på vägarna. Men det är mest fråga om dagsturer till resmål av litet udda slag, som när vi var publik under en inspelning av ”Så ska det låta”.

När tiden räcker till bygger Rune på familjens släktträd.

– Forskning av det här slaget är alltid spännande, även om jag själv aldrig flyttat speciellt långt. Jag är född på Länsmansgården i Grillby, där mina föräldrar var de sista arrendatorerna, och bor numera bara typ 100 meter därifrån.

Runes engagemang för hembygden märks också i hans nutida medlemskap i en militär veteranförening.

– Jag gick med i hemvärnet, som då var utpräglat lokalt, för 37 år sedan. Idag har vi överåriga en egen förening där vi håller hos a´jour med det som händer inom försvaret och samhällets beredskap i stort. Nog så viktigt, det också.