Jan-Olov Johansson

Vad vi vet

Jan-Olov Johansson är en 64-årig morfar som är utbildad till agronom och hela livet har verkat för att skapa en dialog mellan vetenskap och medborgarna. Ledamot i IVA (Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin), ledamot av KSLA (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin), hedersdoktor vid Uppsala Universitet och yrkespatient.
Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar

Torkans effekter på debatten

”Ekologiska jordbruk kan klara torkan bättre” läser jag i flera tidningar, allt ifrån Aftonbladet till Land lantbruk.

Nyheten går som en löpeld genom det torkdrabbade landet. Inte minst sedan TT plockat upp den.

I en rubrik får vi veta att Ekologiskt jordbruk är ”bättre anpassat” till torkan.

Vi har ju alla läst om de hårt drabbade jordbrukarna och här verkar alltså forskare på SLU sitta inne med lösningen?

Intressant – men stämmer det verkligen?

 

Låt oss börja med att titta på vem som ligger bakom nyheten.

Det visar sig vara föreståndaren för ”Centrumet för ekologisk produktion och konsumtion” på SLU, som gett en radiointervju.

Att hon ser fördelarna med ekologisk odling är ungefär lika överraskande som att Isabella Lövin förespråkar Miljöpartiet.

 

Så redan här borde det kanske ringa lite varningsklockor om egenintresse hos kritiskt tänkande journalister?

Rimliga motfrågor borde i vilket fall vara: Hur vet ni det?  Och varför är det så?

 Granskar man uttalandet lite närmare så ser man att det bygger på ett antagande som låter så här: “jordar med högre mullhalt klarar torkan bättre. Ekologiska gårdar har i genomsnitt lite högre mullhalt så därför borde de klara torkan bättre”.

 Bakom uttalandet finns alltså inga hårda fakta, inga försöksresultat, än mindre någon forskning. Istället en slags förhoppning om att det borde vara så.

 Den högre mullhalten beror, enligt samma källa, på att man tillför mera stallgödsel, odlar mera klövervallar och väljer äldre sorter med större rotsystem.

Skäl som nog kan äga sin riktighet. Men de är inte på något vis unika för de ekologiska gårdarna.

De ekologiska gårdarna är förvisso helt beroende av en hög djurtäthet och den gödsel de producerar som växtnäring. Ett faktum som inom parantes orsakar andra miljöproblem.

Men det finns inget som hindrar vanlig en gård som inte klassas som ”ekologisk” att göra allt detta. Så är det också i det verkliga jordbruket.

 Å andra sidan så bortser man i det här resonemanget helt ifrån den faktor som har en helt avgörande betydelse för jordens struktur och mullhalt nämligen jordbearbetningen. (Om detta har agronomen och vetenskapsjounalisten Peter Sylwan skrivit och talat länge!?

Den allra bästa mullhalt och därmed bästa torktålighet får de brukare som slutat plöja.

Och om detta säger de ekologiska reglerna inte ett skvatt. 

I själva verket så blir de ekologiska bönderna ofta tvungna att både plöja och harva mera för att hålla olika besvärliga ogräs borta. Detta har uppmärksammats till och med av SNF – en förening som annars ivrigt propagerar för eko. På sin hemsida noterar SNF att ekologiskt jordbruk inte är bättre än annat brukande när det kommer till klimatpåverkan.

 De bönder som på eget initiativ slutat plöja har fått en mycket bättre jordstruktur och högre mullhalter. De förbrukar inte heller massvis av fossilt bränsle på att flytta tonvis av jord, varje år.

Exempel på sådana gårdar finns lite här och var i landet, inte minst inom projektet ”odling i balans”, men de får inte kallas sig ”ekologiska” och de får aldrig besök av storstadens journalister.

 I inget av de klipp som jag hittar på nätet har några kritiska frågorna ställts. Ingen har heller fört ett mera nyanserat resonemang om hur olika jordar naturliga sammansättning (lerjordar håller vatten bättre än lätta jordar) eller andra viktiga faktorer i sammanhanget.

Nej, budskapet är lika enkelt som i ett reklaminslag “odla ekologiskt så löser det sig”.

Eko är reko. Det tycker alltså både SLU och ICA? Och ingen granskar deras kort.

 Men om nu SLU nu skall ge landets lantbrukare ett praktiskt användbart råd i torkan – något de knappast är bortskämda med från det hållet– så är det alltså snarare att” sluta plöja!”

 Ett annat praktiskt råd vore kanske annars att bygga flera bevattningsdammar?

Sådana är vanliga i länder där man ofta upplever torka. Dammar blir lika användbara oavsett om vi går mot ett torrare, eller som andra prognoser säger, ett mycket mera fuktigt, klimat.

Men här är vi lika dåligt rustade som när det gäller luftkonditionering i offentliga byggnader eller på vårdinrättningar.

 

Det brådskar också med att ta fram nya växtsorter som bättre klarar av olika klimat. Fleråriga sorter med djupa rotsystem och andra goda egenskaper. Äldre sorter har mycket lite att tillföra på det området.

Här finns det lyckligtvis fantastiska nya verktyg som gör det möjligt att plocka ibland växternas stora egna genuppsättning. Men då kan vi inte bemöta allt nytt med förbud som EU senaste beslut mot CRISPR-tekniken.

Det är ett sorgligt bakslag för vetenskap och upplysningen.  (Läs DN debatt 28 juli i år.

 Då behövs också kunniga och kritiska medier. Om man nu envisas med att framställa frågan om hur vår mat skall produceras som en svartvit konflikt, vilket jag är emot, så kan man väl åtminstone låta båda sidor komma till tals?

Åsiktskorridoren på det här området är trängre än en myrstig.

(Den del av presskåren som ser sig som aktivister - och inte som journalister- behöver naturligtvis inte ställa några frågor alls. Det är bara att ta diktat av de man stödjer och snabbt publicera dem.  Målet helgar medlen.)

Det är för övrigt lätt absurt att se samma människor som med emfas hävdar att vi måste lita till en majoritet av forskarsamhället när det gäller klimatfrågan, totalt förneka en majoritet av jordbruks- och livsmedelsforskare som är kritiska till ekologisk odling.

 

Kort sagt, om vi skall klara klimatförändringarna så behövs mera vetenskap och mindre tyckande.

Finns det hopp för Ackis?

Det går inte så bra för Akademiska Sjukhuset. Trots nya ståtliga byggnader så sjunker vårdkomplexet i den senaste rankningen.

Nu ligger Ackis sist av de stora elefanterna i Vårdlandet. De är sorgligt. Och högst bekymmersamt för oss som är beroende av sjukhuset för vår överlevnad.

Vad göra? Ja, först och främst, Gud bevare oss för nya politiska snabbfixar.

Om det är något vårdinstitutioner behöver så är det långsiktiga planer.

Och på tal om sådana så är det hög tid att låta staten ta över driften av alla de stora sjukhusen i vårt lilla land. För trots en ovanligt snabb befolkningstillväxt de senaste åren så bor det bara tio miljoner i Sverige. Det är som en av de större städarna sett i ett globalt perspektiv!

Jag inser att många som lever i det vårdindustriella komplexet känner sig hotade av en sådan omstrukturering. Men det är inte för dem som Vården finns till...

För det andra, lyssna till de som vet! Till både personalen och till patienterna. Sjukvården styra allt för mycket av ekonomer och managementkonsulter.

För det tredje, ägna er åt kärnverksamheten, att vårda sjuka människor. När man som patient upplyses om matens klimatavtryck på matsedeln känns det som om resurser skulle kunna omdisponeras…

 

Värre är att trots att det utbildas tillräckligt med läkare och sjuksköterskor så arbetar de som finns inte med att vårda sjuka människor. Detta har flera orsaker, men oavsett det så är det fel. Åt helvete fel! Adminstration skall skötas av adminstratörer. Och IT skall vara ett stöd, inte ett hinder.

Personligen vill jag bara säga en sak: Värdera de gamla trotjänarna! De som arbetar direkt med patienterna och kan sitt jobb. De är Vårdens grundpelare. 

Dessa råd kan tyckas banala och självklara men tro mig så är det inte. Mycket skulle bli så mycket bättre om man verkligen följde dessa simpla regler.

Personalen lär ha sina företrädare. Trots det så hör jag så mycket frustration och så många goda förslag som aldrig tas på allvar när jag valsar igenom systemet. Men mest hör jag vittnesmål om hur ingen uppskattar dem...

Min roll är en annan. Genom min ofrivilliga karriär som yrkespatient har jag ofta slagits av hur oerhört lite man bryr sig om just patienten. Visst, vissa av oss är besvärliga. ”Folk vill bara ha mera vård hela tiden” hör man ibland av trötta vårdansvariga. Men, de helt avgörande delen av befolkningen är glada och tacksamma om de slipper söka vård. Så roligt är faktisk inte att ligga på sjukhus. Prova själva om ni inte tror mig.

För du har mera rättigheter och ett bättre boende på ett fängelse än i en sjukhussal.

Merparten av väljarna vill helst inte tänka på möjligheten att de eller deras närmaste kan bli sjuka. Det gör också att vården är en knepig fråga att driva rent politiskt. Det är först när man blir sjuk som man upptäcker hur den svenska sjukvården inte fungerar. Och då är man ja, sjuk och trött.

Jag vågar också påstå att vårdansvariga vet nästan ingenting hur ”vårdtagarna” upplever och vill ha sin vård. Hur skulle de kunna veta det? När ingen frågar dem eller gör några seriösa undersökningar i ämnet? Du får tio gånger mera tillfällen att återkoppla ditt köp av en vara på ICA, eller av hur du upplevde ditt senaste besök på bilverkstaden än när du vårdats på sjukhus.

Det kan tyckas lite tråkigt eftersom hela Vårdapparaten ändå finns till för just patienterna.

Inte undra på att anmälningarna till patientnämnderna skjuter i höjden. Folk blir dåligt behandlade eller inte behandlade alls. Mina egna erfarenheter av just Patientnämnden är för övrigt att den mest fungerar som en slags säkerhetsventil. En funktion där patientens frustration kan få pysa ut i tysthet.

Slutligen, den senaste veckan har jag besökt det stora sjukhuset i olika ärenden. Det mesta har fungerat alldeles utmärkt. Inga orimliga väntetider, i stort sett inget dåligt bemötande. Jag har fått god vård.

Sett i ett längre perspektiv kan med goda skäl påstå att Sjukhuset räddat livet på mig. Flera gånger.

Den så krisdrabbade Akuten håller på med ännu en satsniong. Den här gången kanske den får chansen?

Så det finns nog hopp för Ackis. Men en konstruktiv dialog mellan de som gör jobbet och de som vårdas borde startas nu. På klagan måste det också bli ett slut!


 

 

 

Historien om en historia

Vetenskapsradion Historia fyller tjugo år i dag!

Varma gratulationer på födelsedagen!

Framgången är till stor del Tobias Svanelids förtjänst. Och - förstås - det stora intresset för historia hos ”den intresserade allmänheten”. födelsedagen

När vi beslöt att prova honom som programledare var det först i sällskap med ”en riktig historiker”. En i och för sig duktig person som forskade på Idrottshistoria.

Men efter bara några program stod det alldeles klart att Tobias klarade sig  utmärkt på egen hand.

Det naturligtvis inte heller det första historiska radioprogrammet som sändes. Själv minns jag också bråket kring dessa tidiga program. Redan då mullrade det i debattleden om att historian i skolan skulle skäras ned. Samtidigt var inte kritiken nådig mot Herman Lindkvist när han började popularisera ämnet. Vetenskapsradion hade sänt Historiska Klubben redan på 1990-talet. En titel som senare togs över av en annan programledare.

Min ide när jag började som redaktionschef 1992 handlade från om att bredda begreppet ”vetenskap”. Därför startade jag både ”Vetenskapsradion Historia” och ”Vetenskapsradion Samhälle”.

Den senare varianten kom senare att döpas om till Vetenskapsradion Humaniora och leddes så småningom av Urban Björstadius. Tyvärr kom den programpunkten senare att läggas ned, vilket lett till att forskningen inom detta område varit dåligt bevakat i svensa media.

 

SR var vid den här tiden licensfinansierat och vi levde med ständiga besparingskrav. Att under den ekonomiska pressen starta an rad nya program var inte alltid lätt.

Trots det så lyckades vi starta en rad nya programpunkter. Inte minst de dagliga nyhetssändningarna av vetenskapsnyheter på morgonen. Radiolyssnandet var vid den här tiden helt styrt av tablån och alla undersökning visade att det var på mornarna som svenskarna lyssnade på sin radio.   Maktkampen på SR då handlade om fördelning av resurser mellan den gamla riksradion och lokalradion.  Vetenskapsradions situation var extra komplicerad eftersom vi enligt riksdagsbeslut hade flyttats ut till Uppsala. En flytt som jag som ny chef fick utföra. Vi passade liksom inte in i organisationsschemat vilket alltid orsakade huvudvärk hos centralekonomerna i Radiohuset.

Under en av många omorganisationerna beslöts att SR skulle köpa in fler program. Det medförde att många duktiga radiopersonligheter startade eget och blev frilansare. Tobias Svanelid och Urban Björstadius var två av dem. De startade bolaget PRATA.  

 Som ofta tog teknikutvecklingen över, det blev ingen DAB-radio trots en stor satsning ifrån dåvarande radiochefer.  Istället kom radio via nätet. Även här var vi först på Vetenskapsradion! Tack vare duktiga medarbetare och intresserade tekniker låg våra sändningar ute på nätet långt innan någon annat radioprogram.

Nå, allt detta är nu historia.

Och att göra radio är ofta att skriva i luften.

Grattis Tobias och Urban! Och till professor Dick Harrisson som svarat på lyssnarnas frågor under många år!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Genvägar - på gott och ont

GENVÄGEN heter en dokumentärfilm som sänds i SVT just nu. Missa den inte! Den är riktigt bra. Balanserad och kunnig. I första hand handlar den om CRISPRcase9-tekniken, men den sammanfattar mycket av den moderna genetiken. Dess möjligheter och farhågor. Möjligen är den för lång och nyanserad för att få någon uppmärksamhet i den skrikande debatten, men just därför så sevärd?

Genvägen har till och med fått den osedvanliga äran att hamna ibland tips om bra filmer just nu av Svenska Dagbladet! Mitt ibland true crime och maffiaskildringar.

Att den därtill fått samma dubbeltydiga titel som vår öppna föreläsningserie här i Uppsala, Genvägen till kunskap gör ju inte saken sämre. Den serien som anordnades av Svenska Sällskapet för Medicinsk Genetik (SSMG), Vetenskap och Folkbildning och Uppsala Universitet. Och som finns på MedFarms hemisda.

Där berättade Mats Lundgren om CRISPR.

 

Filmen Genvägen ( HumanNature i original) kompletterar den mera tillspetsade, men klart sevärda Onaturligt urval på Netfilx som jag tidigare berättat om.

Vilken är då min ståndpunkt, min åsikt? Den sammanfattas kanske bäst av den forskare som mot slutet av filmen säger ungefär:

Vi människor började att "leka GUD" i samma stund som vi klättrade ned från träden för miljoner år sedan. Genom att genetiskt förändra ett antal vilda växter och djur till grödor och husdjur skapade vi den civilisation vi nu alla lever i och av. "Men dessa de första genetikerna kallades bönder".

Och CRISPRcase9 är ingen teknik som vi uppfunnit, den har funnit i miljoner år i naturen och används där. Proteinet som är själva gensaxen används av bakterier i deras självförsvar mot virus.

Men som sagt, försök att se hela filmen och bilda dig en egen uppfattning.

Ekobruket 2.0 igen

 Eftersom SR,P1 just nu sänder ännu en serie om "kampen om jorden" så känns det befogat att återigen publicera den debattartikel som några av oss skrev för några år sedan.

Ingen har rätt i dagens ekodebatt. Forskningen om det hållbara ekobruket 2.0 borde ha satts i gång redan i går.

Under snart ett halvt sekel har det pågått en debatt om vilket lantbruk som är det bästa, det ekologiska eller dagens standardjordburk.

Nu är det hög tid att kliva upp ur skyttegravarna och börja samtala om saken i stället för att framhärda med de två monologer som ekat även det senaste året. För ingen av sidorna har rätt.

Vår tids ekologiska odling är minst lika ”oekologisk”, det vill säga ekologiskt ohållbar, som vår tids standardodling (vi vägrar kalla den konventionell, dagens moderna bönder är minst av allt konventionella). Samtidigt blir det alltmer angeläget och brådskande att komma fram till ett ekologiskt jordbruk värt namnet. Ett jordbruk som både är ekologiskt hållbart och samtidigt är minst lika produktiv som dagens jordbruk. Om en generation behöver jordens befolkning tillgång till 70 procent mer mat.

Låt oss kalla det Ekobruk 2.0.

Utgångspunkten delar vi med dagens ekobönder – att lära av naturen. Den har förvandlat sol, vind och vatten till föda, foder och fiber i ett kretslopp som pågått i miljarder år. Sett i sin helhet klarar naturen konststycket också med en förbluffande hög effektivitet utan vare sig industriellt tillverkade bekämpnings- eller gödselmedel som kräver fossil energi. Naturen håller sig med sina egna gödselfabriker och i naturen är motståndskraft regel och känsligheten undantagen. Naturliga bekämpningsmedel och metoder tillhör ekoodlingens själv kärna och ingår allt oftare också i standardbondens verktygslåda. Eftersom allt liv bygger på kemiska processer så är mycket av denna inbyggda resistens också kemiskt baserad eller på annat sätt inbyggda i växtens egenskaper. Detta vet förstås också dagens forskare och växtförädlare. Och de är också de bakomliggande mekanismerna på spåren.

Sannolikt är det bara en fråga om riktlinjer, tid och pengar för att ta fram lösningar som bygger på naturens egna metoder och mekanismer.

Med dagens satellit- och maskinteknik är det också möjligt att båda gödsla och skydda växterna med precision och i den takt de behöver det. Inte minst stallgödseln som är bärande för hela ekoodlingen måste doseras på ett miljöeffektivt sätt. Med forskning och teknik är vi också på väg att kunna renframställa fosfor ur avloppsslam, återföra det i jordbrukets kretslopp och ta tillbaka fosforn dit där den hör hemma – på bondens åker. Precis som all den jord som med dagens odlingsmetoder – vare sig den kallas ”eko” eller ”standard” – rinner med regn, smält-, å- och flodvatten till Östersjön där den dödar havsbottnen. Den mest radikala lösningen på detta sorgligt försummade problem med jorderosion och slamtransport från åker till hav kan vi också hämta från naturen. Där förekommer ingen plog och harv, och marken är täckt av växter hela året.

Med riktade forskningssatsningar är det fullt möjligt att få fram perenna (fleråriga), grödor så att marken är skyddad året runt eller få fram odlingssystem som imiterar naturens sätt att aldrig lämna marken obevuxen och utsatt för vattnets och vindens eroderande krafter. Med ett sådant odlingssystem får vi ett jordbruk som varken läcker näring, jord eller gifter till haven.

Vi vädjar därför till politiker, opinionsbildare, forskningsråd och allmänhet att börjar diskutera ett helt nytt sätt att ta fram vårt dagliga bröd.

Det är dags att lägga de slitna plakaten på hyllan och samarbeta för att ge oss ett ekologiskt hållbart jordbruk värt namnet. Ett ekojordbruk 2.0. Här finns ett fält för innovation där Sverige, i gammal god tradition, kan inta en internationell tätposition. Och i på sikt sälja ett hållbart system till en världsmarknad.

Lek med tanken att kunna erbjuda ett helt nya odlingssystem för export – i stället för halvgamla vapensystem!

Och det brådskar. Utmaningarna världens bönder, jord och skogsbruk står inför är enorma. Den jord och skog vi odlar skall inte bara ge virke, föda, foder och fibrer till nio–tio miljarder människor 2050. De skall klara saken med allt mindre insatser och med allt mindre miljö- och klimatpåverkan. De skall dessutom inte bara själva klara sig utan fossil energi, utan också ersätta mycket av det vi i dag får från olja och gas.

Ekobruket 2.0 handlar om att med naturen som förebild producera mycket, med små insatser, inga miljöskador och så att det räcker åt allt och alla.

Vi är övertygade om att detta bara kan göras med mycket djupa vetenskapliga kunskaper om hur naturen fungerar och med hjälp av de senaste vetenskapliga rönen! Inte emot dem! Då har vi inte råd med ett skyttegravskrig om ord och odlingsmetoder. Det måste vara målet som räknas inte metoderna – vare sig vi kallar dem ”eko” eller ”standard”.

Ekobruket 2.0 kräver både avancerad grundforskning, storskaliga försök och hängivna odlare. Här krävs verklig tvärvetenskap och en förmåga att se runt hörn. Det kommer att ta tid – forskningen på det hållbara ekobruket 2.0 borde ha satts i gång redan igår.

Men framförallt kräver det politisk mod att bryta mot invanda föreställningar och en klokhet som orkar se längre än till nästa opinionsmätning. Vårt dagliga bröd får inte bli ett simpelt bete i röstfisket!

Agneta Liliehöök, Jan-Olov Johansson, Carl Henrik Palmér, Peter Sylwan, Lennart Wikström.

Fristående och oberoende skogs- och lantbruksjournalister, ledamöter av Skogs och Lantbruksakademien.

Kampen om ord och jord

Det har gjots så oändligt många riktigt dåliga program om jord och jordbruk genom åren! Ensidiga, okunniga och så långt ifrån seriös populärvetenskap man kan komma. Just nu sänder Sveriges Radios P1 en programserie med namnet "Kampen om jorden". Om man bortser från den lätt 70-tals färgade rubriken så är det inte en så dum serie.

Inte minst eftersom den släpper fram riktiga lantbrukare och verkliga forskare på SLU.

Visst, den lider av en romatiskt grundsyn och är inte på något vis förankrad i vetenskap och beprövad erfarenhet men ändå.

Lyssna gärna och döm själv!

Namn: Jan-Olov Johansson
Ålder64 år
Familj: Fru, tre vuxna barn och två barnbarn
Bor: I Norby, Uppsala
Gör: Vetenskapsjournalist, agronom och yrkespatient
Gillar: Djur, natur, vetenskap och intressanta människor
Ogillar: Alla former av fundamentalism



@jolov på Twitter:

Externa bloggar

Stadsdelsbloggar