Jan-Olov Johansson

Vad vi vet

Jan-Olov Johansson är en 64-årig morfar som är utbildad till agronom och hela livet har verkat för att skapa en dialog mellan vetenskap och medborgarna. Ledamot i IVA (Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin), ledamot av KSLA (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin), hedersdoktor vid Uppsala Universitet och yrkespatient.
Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar

Ibland brokiga grisar och töltande hästar

 

Det blev en rolig och omväxlande kväll när professor Leif Andersson framträdde i serien Genvägen till Kunskap. Först påminde professor Dan Larhammar oss om vad en gen är.

Här kan du se de båda föreläsningarna

 

och här följer frågestunden efteråt

Nu har serien två gånger i rad handlat om hur vi människor genom medvetna val förändrat våra husdjur. Nästa gång handlar det om hur vi med mera exakta metoder kan förändra organismer i vår omvärld, genom GMO och "gensaxar".

Missa inte nästa show i Humanistiska Teatern 18.30 den 8 maj!

Gott nytt år?

I går fick vi post.

Inget märkligt med det kan man tycka men sanningen är den att det varit väldigt tunnsått med försändelser ett längre tag. Och förklaringen står att finna i de räkningar som nu dyker upp. Några av dem är daterade i början av december!  Det är tur att man har autogiro.

I sådana här fall är det alltid lätt att skylla på the usual suspects, i det här fallet Post Nord. Men av media har jag förstått att de skyldiga i det här fallet är City Mail som somnat på sin post.

Samtidigt har det blåst lite mer än vanligt. ”Storm” skriver tidningarna och eftersom vi lever i en tid av ständiga sensationer så döper vi numera varje vindkantring. Den här döptes tydligen till Alfrida. Det som är lite förvånande med Alfrida är att trots skamligt höga avgifter för elnätet och försäkringar om att vår beredskap är god så är fortfarande många helt utan ström.

 Eftersom jag börjar bli  erfaren så tänker jag har vi inte varit med om detta förr?

I slutet av 1960-talet så blåste det också i Sverige. Rejält. En orkan drog in över landet 1969.

Då skrev två litterära herrar om “ sprickorna i muren”. Om hur själva fasaden till samhällsbygget krackelerade. Detta var under en tid då författare var intresserade av annat än sig själva eller av att bråka med andra kulturprofiler.

Lars Gustafsson och Jan Myrdal hette de två författarna. Den byggnad de främst attackerade var nog egentligen det socialdemokratiska Samhället. Det var då.

I dag reagerar ingen längre.

Alfrida släcker landsbygden, posten delas inte ut och tågen går inte i tid. Det vet varje pendlare.  Den fria pressen ägnar sig troskyldigt åt skvaller - eller är förstatligad.

I svenska mediers värld finns det hursomhelst tyvärr  bara utrymme för en fråga i taget.

Just nu är det klimatet som gäller. Dygnet runt, kors och tvärs. Ibland är det omöjligt att skilja mellan UR och SVT. Eller mellan DN och SvD. Även Alfrida är nu ett tecken i tiden. Man får lätt intryket att Sverige är världens värsta miljöbov. Fakta säger något helt annat.

Läser och lyssnar man på de som har tagit ordet i sin makt så tror man kanske också att Sverige har en ogin syn på immigration OCH till bistånd till fatttiga länder. I verkligheten är det tvärtom! 

Men, vi svenskar gillar att göra saker och ting i grupp, visst håller du med om det?

Medborgarna, de som skall uppfostras, rycker lite uppgivet på axlarna och skaffar hemlarm istället för att ringa polisen, man sätter barnen i privata skolor och betalar sin kommunala skatt som vanligt. Om man är frisk och kry så skaffar man en privat sjukförsäkring.

Posten? Ja, man får väl lite på eposten.

Samtidigt som vi fortfarande betalar mycket pengar för vård, skola och omsorg. Otroligt mycket om man räknar med alla nya skatter och smygavgifter.

Men i detta land av individualister är det ingen som skaffar sig gula västar och går ut på gatorna. Kanske är det för kallt? Eller är vi så kuvade, sedan Gustav Vasas dagar?

Det är bara en överbetald direktör i näringslivet som frågar sig ”vad fan får jag för skatten, egentligen? ”. Och han fick väl sparken?

Nå, vilken dag som helst så får landet en regering. Eftersom väljarna "gjorde en högersväng" får vi - en ny socialdemokratisk regering!?

Det enda som gynnas är Utredningsverige. Att marschera på stället.

Det är visserligen ett nytt kalenderår men Sverige fortfarande ett extremt land i kanten av polarisen. Post-modernt

I mörkrets kant

-       Morfar varför är det så mörkt? frågar Thea fyra år. Hon säger det med en lätt anklagande ton, underförstått att vi vuxna borde ordna till det här.

För en sekund överväger jag att dra till med hela den planetära förklaringen om hur jorden cirkulerar runt solen och så vidare, men inser att den är för komplicerad för att en fyraåring skall acceptera den. Det är knappt att jag förstår den själv.

Det få bi den mera empatiska, ”ja, det undrar morfar också”. Med påminnelse till mig själv om inom kort att utnyttja den där modellen över solsystemet som vi införskaffade på Tekniska Muséet oh som numera hänger på storebrors rum.

Men jag är osäker på hur långt den vetenskapliga modellen räcker, hon är som sagt mera uppbräckt över att det tilläts vara så här. Och jag kan bara instämma. Varför har vi människor sökt oss så här långt norröver?

En fråga som jag ställer mig varje är vid den här tiden.

 Numera finns det ju flyktvägar. En familj i grannskapet har utnyttjat våra oerhört generösa föräldraledigheter och tillbringar fyra månader i Thailand. Antar att man väger klimatångesten mot det stora mörkret och valde ljuset? Jag dömer dem inte.

”Förbanna inte mörkret tänd ett ljus” sa vi under det käcka sjuttiotalet. Och i december blir det acceptabelt att dra på så mycket juleljus som man bara kan. Men framförallt, nu vänder året. Det är förstås det vi firar, egentligen.

Förändringen börjar runt vintersolståndet och går först lika långsamt och smygande som mörkret sänkte sig, men året har sin gång och snart så ljusnar det.

I vänta på det så tar jag hjälp av visorna.

Inte minst av  Hekla Stålsträngar och deras visa vid vintersolståndet ( Vise ved Vintersolkverv )

”Nu slocknar den dag som såvitt rack å gråne”

 

Om olika priser

Veckan som gick bjöd på snö och Nobelpristagare i Uppsala.

De senare kommer traditionellt till lärdomsstaden och håller föreläsningar. Numera är dessa – klokt nog- förlagda till aulan. Efter att ha ägnat ett yrkesliv åt att förenkla och förklara ofta komplicerad forskning är man tacksam över föreläsare som professor Frances Arnold som vet hur man populariserar utan att hamna fel. Ändå fastnade jag lite för Sir Gregory Winters framförande. Det som slog mig var hur många steg som han och hans forskargrupp fått ta innan de hittade rätt. Deras arbete säger mycket om vad som ligger bakom framgångsrik forskning. Goda idéer förstås, men också mycket envishet och lite tur.

(Årets föreläsningar finns i likhet med föregående års på Medfarms hemsida.)

 

Efter framträdandena bjuds på lunch i slottet. Och tillfälle att prata med både kända Uppsalaprofiler och de Nobelutvalda. I år hamnade jag exempelvis vid sidan Mate Erdelyi, professor i kemi på BMC som var där tillsammans med årets mottagare av Kemisamfundets pris, Sofia Lindblad.

Titeln på Sofia Lindblads arbete är "Asymmetric [N-X-N]+ Halogen Bonds in Solution" och det är publicerat i en tidskrift som heter The Journal of American Chemical Society.

Ordet ”kemi” har nästan fått en ful klang i dagens debatt. Att säga att något är ”kemiskt” är knappast något beröm.

 Få missuppfattningar är så farliga. För utan kemi kan vi varken spåra eventuella miljöstörningar, än mindre åtgärda dem. Vi kan inte heller analysera sjukdomar eller bota dem. Livet är kemiskt!

Myten om den farliga kemin har lett till att få söker sig till de olika utbildningarna i kemi samt att det fattas bra lärare i ämnet, lärare som kan inspirera studenter som kan bli forskare och hjälpa oss just förbättra både vår livsmiljö och vår hälsa!

Därför är det just personer som Sofia Lindblad som bör få pris och uppmärksammas! En sådan student är värd mer än hundra popstjärnor, programledare och influensers tillsammans!

Ändå letar man förgäves efter intervjuer med dem i media.

På tal om media så stötte jag också ihop med Åke Spross, UNT:s mångårige vetenskapsreporter.

Han berättade att även han nu snart går i pension. Även han hör till dem som verkligen gjort en bestående insats för att vetenskap och beprövad erfarenhet skall få en röst, framför vidskeplighet och mytbildning.

Han är förvisso hedersdoktor i medicin på Skandinaviens äldsta universitet, men jag är övertygad om att om han varit verksam på någon av Stockholmstidningarna så hade hans prissamling varit betydligt större. Åke Spross har i många år tillhört landets bästa medicinjournalister!

Fast jag undrar just om UNT uppmärksammat Sofia Lindblad?

Och på tal om värderingar så hamnade jag vid det efterföljande kaffet i den tydligen helt oundvikliga diskussionen om den akademi som räknas. Och om Klänningen. Någon påpekade klokt att det är pristagarna och deras gärning som bör få uppmärksamheten, inte slöseri med tyg och smak. Nog om detta.

En tradition som jag värderat högt är framträdandet av den suveräna kören Allmänna sången under lunchen. När de framför ”Jul, jul strålande jul” får jag tårar i ögonen. Då hamnar i vart fall min biokemi i något som i brist på annat får kallas julstämning.

(Minns för övrigt när en pristagare från USA för några år sedan vill ta med sig kören hem!)

Sedan blev mitt humör inte sämre när jag slog på mobilen och nåddes av den här nyheten…

Kejsarens nya kläder

Ett klädsamt snötäcke prydde Uppsala lagom till Luciadagen och det traditionella besöket i lärdomsstaden av årets Nobelpristagare.

Professor Frances H. Arnold pristagare i kemi, ifrån södra Kalifornien, tackade speciellt för det i sin korta och kärnfulla föreläsning i aulan.

Årets tal i slottssalen var ovanligt roligt. Prorektor Malmberg konstaterade bland annat att Dan Larhammar var tillbaka välbehållen efter INCIDENTEN på Nobelmiddagen. ( En kypare råkade tappa lite mat på Dans rygg.)

Detta matsvinn på högsta nivå toppade för övrigt den svenska pressens intresse, endast slaget av fd ständiga sekreterarens tygsvinn.

Mest uppmärksamhet fick annars det pris som inte delades ut. Ytterligare ett bevis för att vår dyra yttrandefrihet numera slösas på pseudohändelser. Samt att media behärskas av den tjattrande klassen som är monumentalt ointresserade av naturvetenskap. Och okunniga.

Intresset hos allmänheten torde vara det omvända, inte minst ett år som detta då priset framgångsrika botemedel mot cancer belönades.

Men just pristagarna i fysiologi eller medicin saknades tyvärr i år. Det är synd men ingen kan nog lastas för det. En snabb kontroll via nätet visar att de tu föreläste på KI. Och det är ju ändå KI som delar ut Priset.

Må så vara, men ingen annan institution kan bjuda på Allmänna Sången och jag erkänner att mina ögon tåras när kören sjunger sin version av "Jul, jul strålande jul"

Underbart.

 

I Linnes efterföljd

Stort grattis till professorn i funktionsgenomik Leif Andersson som har utsetts till året Linnemedaljör vid Uppsala Universitet.

Mycket välförtjänt och på tiden!

Han och hans forskargrupp har publicerat en lång rad spännande upptäckter genom åren, de flesta inom forskningsområdet genetik hos våra tamdjur. Eftersom det är mindre som skiljer oss ifrån exempelvis grisar än deflesta av oss vill tro så har deras forskning också stor betydelse inom humanmedicinen. Eftersom Linne själv i högsta grad var inställd på att bruka naturen så kan man konstatera att få är så lämpade att motta denna medalj som professor Andersson.Han har därtill delat sin tid även med det universitet som i vart fall borde vara intresserat av just ett sådant nyttjande, nämligen SLU.

Leif är därtill en lysande föreläsare vilket han bevisade bland annat i vår serie Genvägen till kunskap, förra året. Hela den förelsäningen finner du här! Även den efterföljande spännande frågestunden finns på video!

 

Leif Andersson har själv sagt att han skule vilja skriva en bok om den här ontressanta forskningen! Det är bara att hoppas att han tar sig tid till det!

Samtidigt tilldelades tre andra forskare Rudbeckmedaljen. Bland annat professor Kristina Edström som forskar inpom det så centrala batterieområdet!

Namn: Jan-Olov Johansson
Ålder64 år
Familj: Fru, tre vuxna barn och två barnbarn
Bor: I Norby, Uppsala
Gör: Vetenskapsjournalist, agronom och yrkespatient
Gillar: Djur, natur, vetenskap och intressanta människor
Ogillar: Alla former av fundamentalism



@jolov på Twitter:

Externa bloggar

Stadsdelsbloggar