Jan-Olov Johansson

Vad vi vet

Jan-Olov Johansson är en 64-årig morfar som är utbildad till agronom och hela livet har verkat för att skapa en dialog mellan vetenskap och medborgarna. Ledamot i IVA (Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin), ledamot av KSLA (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin), hedersdoktor vid Uppsala Universitet och yrkespatient.
Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar

Att viska i stormen

Vädret. Alla pratar om det men ingen gör något åt det sa Mark Twain. Ett neutralt och bra samtalsämne att välja när man möter en okänd. Kan tyckas. Men inte alltid. Häromdagen råkade jag konstatera att det var " bra med regn" eftersom det började bli torrt. Antar att det var den gamle agrononem som tittadde fram. Uttalandet emottogs inte med entusiasm.

-Usch, säg inte så, sa damen med eftertryck.

Som om nu jag skulle kunna göra något åt lågtryckens dans över oss.

Just befinner vi oss i en "nederbördsrik period". Förr benämde man en av dessa veckor efter de namnsdagar som firas då, men jag antar att det är passe?

I vart fall så regnar det idag när Johanna bör uppvaktas.

Intresset för vädret är fömodligen aldrig så stort som nu under julisemestern. För, jo, jag tycker det verkar som svenskarna fortsatt tar sin ledighet under juli, vilket alltså är en ostadig tid, rent vädermässigt. Då upptäcker också gemene man att prognoserna, trots alla datorer och väderappar, är rätt osäkra.

Detta är ett faktum som landets bönder länge varit allt för bekanta med. Att vara så beroende av oberäkningla makter kan vara mycket frustrerande. Dock inte lika frusterarande som att vara beroende av jordbrukspolitiken. Idag är Sverige självförsörjande när det gäller marijuana, men inte på så mycket annat.

Jag brukar tjata om att lantbruk är en näring som bedrivs utomhus, men få förstår nog den fulla innebörden av det. Möjligen är det en insikt som delas av allt flera inom turistnäringen - och överraskande nog av handeln. För när det regnar då flyr vi till affärerna.

Nå, hittills har vädrets makter varit nådiga mot de svenska odlarna detta nådens år 2015. Något att glädjas över mitt ibland allt lidande och elände runt om oss. Globalt finns det också tillräckligt med mat åt alla. OM inte krig och konflikter trasade sönder möjligheterna att distribuera livsmedeln. Enligt en FN rapport har tillståndet i världen faktiskt blivit lite bättre de senaste åren. Lite bättre.

Vad sedan klimatförändringarna betyder är en annan fråga.

Att försöka analysera den utvecklingen är en övermäktig uppgift för en avslappnad bloggare. Precis som att blogga är viska i en  storm.

Om olika priser

Veckan som gick bjöd på snö och Nobelpristagare i Uppsala.

De senare kommer traditionellt till lärdomsstaden och håller föreläsningar. Numera är dessa – klokt nog- förlagda till aulan. Efter att ha ägnat ett yrkesliv åt att förenkla och förklara ofta komplicerad forskning är man tacksam över föreläsare som professor Frances Arnold som vet hur man populariserar utan att hamna fel. Ändå fastnade jag lite för Sir Gregory Winters framförande. Det som slog mig var hur många steg som han och hans forskargrupp fått ta innan de hittade rätt. Deras arbete säger mycket om vad som ligger bakom framgångsrik forskning. Goda idéer förstås, men också mycket envishet och lite tur.

 

Efter framträdandena bjuds på lunch i slottet. Och tillfälle att prata med både kända Uppsalaprofiler och de Nobelutvalda. I år hamnade jag exempelvis vid sidan Mate Erdelyi professor i kemi på BMC som var där tillsammans med årets mottagare av Kemisamfundets pris, Sofia Lindblad.

Titeln på Sofia Lindblads arbete är "Asymmetric [N-X-N]+ Halogen Bonds in Solution" och det är publicerat i en tidskrift som heter The Journal of American Chemical Society.

Ordet ”kemi” har nästan fått en ful klang i dagens debatt. Att säga att något är ”kemiskt” är knappast något beröm.

 Få missuppfattningar är så farliga. För utan kemi kan vi varken spåra eventuella miljöstörningar, än mindre åtgärda dem. Vi kan inte heller analysera sjukdomar eller bota dem. Livet är kemiskt!

Myten om den farliga kemin har lett till att få söker sig till de olika utbildningarna i kemi samt att det fattas bra lärare i ämnet, lärare som kan inspirera studenter som kan bli forskare och hjälpa oss just förbättra både vår livsmiljö och vår hälsa!

Därför är det just personer som Sofia Lindblad som bör få pris och uppmärksammas! En sådan student är värd mer än hundra popstjärnor, programledare och influensers tillsammans! Ändå letar man förgäves efter intervjuer med dem i media.

På tal om media så stötte jag också ihop med Åke Spross, UNT:s mångårige vetenskapsreporter.

Han berättade att även han nu snart går i pension. Även han hör till dem som verkligen gjort en bestående insats för att vetenskap och beprövad erfarenhet skall få en röst, framför vidskeplighet och mytbildning.

Han är förvisso hedersdoktor i medicin på Skandinaviens äldsta universitet, men jag är övertygad om att om han varit verksam på någon av Stockholmstidningarna så hade hans prissamling varit betydligt större. Åke Spross har i många år tillhört landets bästa medicinjournalister!

Och på tal om värderingar så hamnade jag vid det efterföljande kaffet i den tydligen helt oundvikliga diskussionen om den akademi som räknas. Och om Klänningen. Någon påpekade klokt att det är pristagarna och deras gärning som bör få uppmärksamheten, inte slöseri med tyg och smak. Nog om detta.

En tradition som jag värderat högt är framträdandet av den suveräna kören Allmänna sången under lunchen. När de framför ”Jul, jul strålande jul” får jag tårar i ögonen. Då hamnar i vart fall min biokemi i något som i brist på annat får kallas julstämning.

(Minns för övrigt när en pristagare från USA för några år sedan vill ta med sig kören hem!)

Sedan blev mitt humör inte sämre när jag slog på mobilen och nåddes av den här nyheten…

Kejsarens nya kläder

Ett klädsamt snötäcke prydde Uppsala lagom till Luciadagen och det traditionella besöket i lärdomsstaden av årets Nobelpristagare.

Professor Frances H. Arnold pristagare i kemi, ifrån södra Kalifornien, tackade speciellt för det i sin korta och kärnfulla föreläsning i aulan.

Årets tal i slottssalen var ovanligt roligt. Prorektor Malmberg konstaterade bland annat att Dan Larhammar var tillbaka välbehållen efter INCIDENTEN på Nobelmiddagen. ( En kypare råkade tappa lite mat på Dans rygg.)

Detta matsvinn på högsta nivå toppade för övrigt den svenska pressens intresse, endast slaget av fd ständiga sekreterarens tygsvinn.

Mest uppmärksamhet fick annars det pris som inte delades ut. Ytterligare ett bevis för att vår dyra yttrandefrihet numera slösas på pseudohändelser. Samt att media behärskas av den tjattrande klassen som är monumentalt ointresserade av naturvetenskap. Och okunniga.

Intresset hos allmänheten torde vara det omvända, inte minst ett år som detta då priset framgångsrika botemedel mot cancer belönades.

Men just pristagarna i fysiologi eller medicin saknades tyvärr även i år. Det är synd men ingen kan nog lastas för det. En snabb kontroll via nätet visar att de tu föreläste på KI. Och det är ju ändå KI som delar ut Priset.

Må så vara, men ingen annan institution kan bjuda på Allmänna Sången och jag erkänner att mina ögon tåras när kören sjunger sin version av "Jul, jul strålande jul"

Underbart.

 

I Linnes efterföljd

Stort grattis till professorn i funktionsgenomik Leif Andersson som har utsetts till året Linnemedaljör vid Uppsala Universitet.

Mycket välförtjänt och på tiden!

Han och hans forskargrupp har publicerat en lång rad spännande upptäckter genom åren, de flesta inom forskningsområdet genetik hos våra tamdjur. Eftersom det är mindre som skiljer oss ifrån exempelvis grisar än deflesta av oss vill tro så har deras forskning också stor betydelse inom humanmedicinen. Eftersom Linne själv i högsta grad var inställd på att bruka naturen så kan man konstatera att få är så lämpade att motta denna medalj som professor Andersson.Han har därtill delat sin tid även med det universitet som i vart fall borde vara intresserat av just ett sådant nyttjande, nämligen SLU.

Leif är därtill en lysande föreläsare vilket han bevisade bland annat i vår serie Genvägen till kunskap, förra året. Hela den förelsäningen finner du här! Även den efterföljande spännande frågestunden finns på video!

 

Leif Andersson har själv sagt att han skule vilja skriva en bok om den här ontressanta forskningen! Det är bara att hoppas att han tar sig tid till det!

Samtidigt tilldelades tre andra forskare Rudbeckmedaljen. Bland annat professor Kristina Edström som forskar inpom det så centrala batterieområdet!

Genvägen till den nya människan?

Kinesiska forskare påstår att de förändrat arvsmassan hos två barn. Här skriver den alltid läsvärde Per Snaperud om det i DN.

Avsikten är nog den bästa, man vill skydda dessa barn mot att drabbas av sjukdom och lidande. Och rent tekniskt är det fullt möjligt. Andra forskare har redan ändrat generna hos andra primater.

Men - detta behöver verkligen diskuteras grundigt! Om du vill veta mera om våra möjligheter att redigera våra gener och riskerna med det  så kan jag varmt rekommendera ett alldeles färskt föredrag i ämnet av Uppsalaforskaren Magnus Lundgren som du hittar här.

Föredraget ingår i serien #Genvägen till kunskap.

 

Siffror och minnen

Det är singelday ser jag i mailkorgen. 11/11, talmystik med asiatiska (?) rötter. Ännu ett tillfälle att konsumera, "billigt". 

I år känns det extra märkligt eftersom vi minns hundraårsdagen av första världskrigets slut, den 11 november 2018. 

Ja, tänker jag cyniskt, det är sant, detta är ett datum då många unga människor upplevde hur det var att vara ensam kvar. Så många miljoner som hade förlorat en pojkvän, en käresta, en son, en fa, ett barnbarn och så vidare. En modern massslakt framkallad av maktgalna män och populistiska myter. 

I Frankrike träffas världens ledare för en fredskonferens. Kanske lite ljus i novembergrådasket? Men världen styrs detta nådens år 2018 av tre mer eller ännu mera galna män, alla med fingrarna på kärnvapenavfyrare,  så jag vet inte...

Klockan elva den elfte dagen i den elfte månaden. Tidpunkten var säkert val med omsorg. Men det var i alla fall då Tyskland lade ned sina vapen i det första världskriget.

Men av flera skäl var detta just bara en symbolhandling, inte hela sanningen.

Den mera komplexa sanningen utreds förtjänstfullt i Vetenskapsradions Historias program om hundraårsjubileet av fredsutbrottet. I programmet berättas också om det eftermäle som det fruktansvärda blodbadet fick, det meningslösa kriget.

Varje år vid den här tiden bär hundratusentals människor en röd pappblomma för att påminna om alla de unga människor som miste livet – eller fick sina liv ödelagda av denna konflikt. Blomman föreställer en röd kornvallmo, en växt som spirade över slagfälten och som inspirerade Johm McCraes  till att skriva den berömda dikten In Flanders fields. 

Kriget har gett upphov till många både litterära och musikaliska verk. Mest känd är kanske boken ”På västfronten intet nytt” av den tyske författaren Erich Maria Remarques. Filmen som spelades in med boken som underlag blev också mycket känd vann två Oscars.

I våra dagar har bland annat historikern Nils Fabiansson - som medverkar i flera av Vetenskapsradions sändningar - skrivit flera böcker i ämnet, ibland dem ”Svenskarna i första världskriget.”

Min släkts minne av " det stora kriget" var mycket begränsade. Men min farmor, Hanna, kunde få tårar i ögonen när hon sa "Usch, jag minns när vi skulle skicka iväg våra pojkar - och vi inte visste om de någonsin skulle komma hem igen". 

Natur och kultur passar på att ge ut ett samlingsverk av Peter Englunds skildrig "Stridens skönhet och sorg" lagom till hundraårsminnet. 

Ofta är det kanske lättare att identifiera sig med ett enskilt öde än de anonyma miljoner som dödats. Den skotska visan ”The green fields of France” utspelar sig vid en enskild grav och fångar verkligen känslan av meningslöshet efter skyttegravskriget.

Det ödesdigra beslutet att invadera Turkiet som bland andra Churchill ( då marinminister) bar ansvaret för skildras ur ett australiskt perspektiv i den berömda visan The band played walzing Mathilda

Mera okänd är kanske texten ” Aldrig mera krig” som framfördes av Totta Näslund i det så kallade Tältprojektet.

Skulle man vilja veta ännu mera om The Great War har faktiskt BBC gjort en mastodontproduktion om kriget. Överraskande mycket film finns kvar och hela den fruktansvärda och bloddrypande historien fladdar förbi i svartvita bilder.

Detta och så mycket annat finns för att hjälpa oss komma ihåg denna av männsikor orsakade katatrof. Den slutgiltliga frågan om vi lärt oss någo av allt detta är svårare att hitta ett svar på...

Namn: Jan-Olov Johansson
Ålder64 år
Familj: Fru, tre vuxna barn och två barnbarn
Bor: I Norby, Uppsala
Gör: Vetenskapsjournalist, agronom och yrkespatient
Gillar: Djur, natur, vetenskap och intressanta människor
Ogillar: Alla former av fundamentalism



@jolov på Twitter:

Externa bloggar

Stadsdelsbloggar