Men om partiet vill komma ur krisen kring Mehmet Kaplan och Yasri Khan och deras kopplingar till maktpartiet i en annan stat, det turkiska AKP, så är det Gustav Fridolin som borde bytas ut.

Fridolin upprepar nu så fort det finns en reporter i närheten att det inte ska ”råda några tvivel om våra värderingar”. Men det tvivel som finns är i hög grad kopplat till honom själv.

Romson har förvisso gjort ett antal besvärande felsteg. Men Miljöpartiets kris just nu handlar varken om vargar eller om båtfärg. Den handlar inte heller om det pinsamma ordvalet om elfte september – ”olyckor” – eller ens om jämförelsen mellan Auschwitz och flyktingtragedierna på Medelhavet. Jämförelsen var horribel, men rimligen inte planerad i syfte att relativisera nazisternas folkmord.

Med Fridolin är det annorlunda. Han har i åratal backat upp just Mehmet Kaplan, trots att han måste ha varit medveten om dennes verksamhet till förmån för ett auktoritärt maktparti i ett annat land.

I journalisten Maggi Strömbergs nyutkomna bok om Miljöpartiet, Vi blev som dom andra, förstår man att Fridolin inte bestämde sig för att kandidera till språkrörsposten förrän han visste att Kaplan inte ställde upp. Det bhar också framkommit att  när språkrören fick peka ut statsråd från MP så var det Fridolin som valde ut Kaplan (SvD 21/4). Romson valde Isabella Lövin och Per Bolund – de som i dag har störst förtroende inom och utom partiet.

Kaplankrisen verkliga innebörd handlar om Kaplans – och Khans – lojalitet med ett auktoritärt parti i ett annat land. Den blev allmänt känd genom den omtalade middagsbjudningen, och därefter genom Kaplans likställande av israeler och nazister, men har hela tiden varit mycket mer djupgående än så. Också detta är numera allmänt bekant. Lojaliteten med AKP gäller också Khan – diskussionen om hur man hälsar är i detta avseende bara ett sidospår.

Det betyder inte att Fridolin själv skulle ha sympatier för AKP:s auktoritära politik eller för de mycket konservativa islamistiska organisationer som ingår i partiets maktunderlag. Problemet är ett annat, väl uttryckt av Liberala Nyhetsbyråns Malin Lernfeldt på följande sätt:

”Individuella erfarenheter och kompetenser, ideologi och visioner nedvärderas till förmån för etnicitet … Personer med viss hud- eller hårfärg förminskas till att vara just det. Att ha ett mellanösternklingande namn blir viktigare än att stå för de politiska värderingar partiernas själva existens vilar på.”

Det är smittan från den så kallade identitetspolitiken som trängt djupt in i Miljöpartiet. Personer väljs ut till viktiga uppdrag efter sin grupptillhörighet, inte efter sina värderingar eller sina handlingar i övrigt. Det är Gustav Fridolin och inte Åsa Romson som lyft fram personer med värderingar som borde vara främmande för Miljöpartiet.

Håkan Holmberg

Politisk chefredaktör