Det är nu 33 år sedan Anna Nyberg frågade om jag kunde tänka mig att vara Ungdomens Hus förste ordförande. Jag accepterade mot bättre vetande, mer än lovligt stolt över att ha fått frågan.
De ”vuxna” hade till slut gett med sig, vi skulle få chansen. De trodde antagligen att vi skulle bränna vårt krut på ett år eller två, men nu har det redan gått 33 år sedan invigningen.
Kommunen har nu tagit bladet från munnen och hotar vräka föreningen från lokalerna. I stället erbjuds man billigare lokaler som naturligtvis ligger i periferin.
Det skulle antagligen vara dödsstöten för konceptet, så frågan är om ”Huset” kommer att kunna fira 35 år?
Kanske var det just för att vi förväntades försvinna som ”Huset” redan när vi flyttade in var i uselt skick. Redan då levde vi i hjälpligt ombyggda lokaler som synbarligen knappt underhållits under ett kvarts sekel. Varje åtgärd sedan dess har varit en kamp.
När nu notan för förbiseendet sent omsider kommer, så är kommunen inte villiga att ta kostnaden utan att samtidigt skaffa sig hyresgäster som kan betala för sig.
Det är trots allt ett förstklassigt läge, mitt i stan.
Relationen mellan kommun och förening har aldrig varit helt friktionsfri. ”Huset” har varit en kostnadspost, en verksamhet man inte förstår och en brist på kontroll som gjort många nervösa. Detta trots att ”Husets” totala budget är en spottstyver sett i sitt sammanhang.
Ingenting jag kan komma på från mitt drygt femtioåriga liv, skulle bättre kunnat fostra ungdomar till handlingskraftiga, ansvarsfulla medborgare.
Bara från den första generationen så hittar vi i dag företagsledare, politiker, statsvetare, journalister, lärare, professorer, artister, fotografer, konsthantverkare och till och med en finansminister.
Det borde vara en självklarhet att kommunen tar sitt fastighetsägaransvar och ser till att lokalerna är fungerande.
Det borde vara helt självklart att en verksamhet som är till för hela stadens ungdomar, skall ligga centralt, så att tillgängligheten blir maximal.
Det borde vara en principfråga att en näst intill unik verksamhet som överlevt i mer än tre decennier, inte skall behöva sota för kommunens slarv med underhållet.
Uppsala borde känna stolthet och ödmjukhet inför sina ungdomar som lyckats få en så speciell verksamhet att överleva så länge. Det är svårt att ens uppskatta verksamhetens verkliga värde. Hur värderar man samhällsengagemang?
Hur värderar man organisatorisk och demokratisk skolning, nu när det är viktigare än någonsin?
Som nyvald nittonåring för 33 år sedan, hade jag ansvar för anställda och en budget som var större än de flesta vuxna då tjänade under tio år. Pengar som skulle användas för hyra, lön, kafé, konserter, film, replokaler och allt annat medlemmarna ville jobba för.
Jag mötte människor som skulle påverka resten av mitt liv. Jag mötte också ungdomar som kände att de saknade hemvist någon annanstans. Jag såg dem resa sig och växa. Själv slutade jag vara barn. Vi förenades i vår entusiasm och känslan av att det vi gjorde var unikt.
En sak är hur som helst klar. Du lär inte få samma engagemang i en verksamhet där ungdomarna bara konsumerar resultaten och inte tar ansvar för beslut och process.
Att frysa ut eller svälta ihjäl en sådan verksamhet skulle vara ett stort misstag och ett som antagligen aldrig kan ångras.
Aktionen för ett Ungdomens Hus var något av en perfekt storm, hur sannolikt är det att det händer igen?
