I ett nu beryktat uttryck formulerade riksrådet Carl Bonde år 1634 förhoppningen att Sápmi och norra Norrlands inland skulle bli som ett Amerika för Sverige och till samma glädje som Amerikas silvergruvor hade blivit för den spanske kungen. Den sorg och det armod det medfört för Amerikas urfolk bekymrade emellertid inte Bonde. Den svenska expansionen, statlig såväl som privat, skedde inom ramen för en framväxande kolonial världsordning och 1600-talets svenska elit såg på indianer och samer med samma koloniala blick.

Carl Bondes ord kom av att det samma år påträffats silver i Nasafjäll vid den norska gränsen i nuvarande Arjeplogs kommun.

Den svenska staten uttryckte tidigt ett starkt intresse för fyndet och gjorde omfattande insatser för att säkerställa kontrollen över området. Malmfyndigheten skulle tryggas inom Sveriges gränser.

Artikelbild

Jonas M Nordin.

Samtidigt vandrade prospekterare runt i Sápmi på jakt efter flodpärlor, bergkristall, järn, koppar och framförallt fler silverfyndigheter. Några decennier senare spred sig gruvboomen till Jokkmokk/Jåhkåmåhkke, Kvikkjokk/Huhttán och till Tornedalen. I synnerhet i Tornedalen kom privata aktörer att vinna insteg genom anläggandet av Kengis bruk och Svappavaaras/Veaikevárri och Masugnsbyns gruvor.

Den inledande exploateringen av det som kom att bli Sveriges enskilt största ekonomiska tillgång genom tiderna, järnet i Malmfälten, ägde rum redan vid denna tid.

1600-talets bruksindustri, gruvor och bruk, kom att få omfattande och bestående betydelse för synen på rätten till mark och vatten i Sápmi och för den samiska befolkningens självbestämmande. Med rentransporterna sändes det förädlade järnet, kopparen, silvret, bergkristallen, pärlorna och pälsverken till verkstäderna i Stockholm och på kontinenten. Såväl lyxkonsumtionen av kristaller, pärlor och pälsar som järnet och kopparen var avgörande smörjmedel i den nya globala ekonomin.

När Sápmi skulle integreras i den under 1600-talet alltmer konsoliderade staten Sverige, var malmfyndigheterna, prospekteringarna och kontrollen över naturresurserna avgörande faktorer.

Artikelbild

Carl-Gösta Ojala.

Jokkmokk/Jåhkåmåhkke, som under de senaste åren blivit centrum för ett nytt motstånd mot gruvexploateringar i Sápmi, är i sig en skapelse av en kolonial politik. Svenska staten önskade kontrollera all handel i riket, så också i det väldiga Sápmi. Jokkmokk/Jåhkåmåhkke som sedan lång tid tillbaka varit en samisk samlingsplats, fick nu formen av en statskontrollerad marknad tillsammans med Arvidsjaur/Árviesjávrrie, Arjeplog/Árjepluovve, Enontekis/Eanodat, Jukkasjärvi/?ohkkiras och Lycksele/Liksjoe/Liksjuo. Den samiska handeln skulle styras om och kontrolleras av centralmakten. Samtidigt förbjöds samisk religion och många av de heliga föremålen stals och förstördes. Minst en same avrättades för vad svenska kyrkan och svenska staten uppfattade som avgudadyrkan.

De ekonomiska vinsterna av 1600-talets metallbrytning i Sápmi visade sig bli begränsade men de sociala och ekologiska konsekvenserna stora.

Vid 1600-talets slut var den samiska befolkningen satt under omfattande religiös och social kontroll. Mission, handelskontroll, urbanisering och skattläggning var visserligen andra mekanismer än gruvnäringen, men de tjänade samma syfte och var ömsesidigt beroende av varandra. Utan gruvor hade kolonialpolitiken i Sápmi sannolikt blivit en långt mer utdragen, men kanske också en mer human process. 1600-talets gruv- och bruksetablering var nämligen mycket snabb. Från fyndet av malmådrorna gick det oftast kort tid till att gruvorna öppnats, bruken anlagts och kyrkorna grundats. I brytningens spår har vattnet förgiftats och skogarna huggits ned för att aldrig återhämta sig.

Tyvärr tar inte historien slut där. Med statligt stöd, genom en i det närmaste obefintlig mineralskatt och mycket förmånliga villkor för gruvetablering, och utan hänsyn till samiska rättigheter, håller den svenska staten på att göra om det förflutnas misstag.

Denna historia är alltför lite uppmärksammad i det svenska samhället. Än i dag vittnar nya universitetsstudenter om hur lite de lärt sig om samisk kultur och historia i den svenska skolan. Även universiteten brister i sin utbildning om samisk historia.

Men på den senaste tiden har ändå frågor om synen på samer, samiska rättigheter och på svensk kolonialhistoria i norr kommit upp på bordet – om än i en något oväntad form. I samband med huvudförhandlingarna i somras vid Gällivare tingsrätt i det så kallade Girjasmålet som rör jakt- och fiskerättigheter ovan odlingsgränsen, mellan Girjas sameby och svenska staten, har statens ombud ifrågasatt samernas urfolksstatus liksom Sápmis koloniala historia, misskrediterat de senaste årtiondenas samiskrelaterade forskning som partisk, och dessutom konsekvent under förhandlingarna använt det gamla nedsättande uttrycket ”lapp” i stället för same. Svenska statens agerande i detta rättsfall har rört upp starka känslor såväl i det samiska samhället som bland forskare.

Samerna är ett internationellt erkänt urfolk, men Sverige har inte ratificerat Urfolkskonventionen ILO 169, vilket vårt grannland Norge har gjort, och FN:s Deklaration om urfolks rättigheter från 2007 har ännu inte implementerats i svensk lagstiftning.

Den svenska kolonialhistorien i norr, med all dess komplexitet, måste lyftas fram i ljuset. Det är dessutom viktigt att se vad som hänt i Sápmi i ett större internationellt sammanhang, även i förhållande till skandinavisk kolonialism i andra delar av världen. Det är ett delat ansvar för den svenska staten, den svenska skolan och de svenska universiteten.

Jonas M Nordin och Carl-Gösta Ojala

forskare i arkeologi vid Uppsala universitet som tillsammans driver forskningsprojekten En kolonial arena och Att samla Sápmi, vilka behandlar den tidigmoderna kolonialismen i Sápmi och

finansieras av Vetenskapsrådet.