Jag är född och uppvuxen i en kultur där individen sällan kan överleva socialt utan omgivningens hjälp och stöd samt dess godkännande av ens val i livet. Där individualism betraktas som egoism. Där man förväntas sätta gruppens intressen framför sina egna och där alla ställer upp för varandra. Vare sig man vill eller ej. Där en är till för alla och alla är till för en. Där ens barn även är andras barn. Där de äldres ord och vilja respekteras som om det vore Guds ord. Där man förväntas att skuldsätta sig eller gå till döden för att värna om varandras heder och där en måltid hemma hos någon innebär ett evigt blodsband och lojalitet mot värden.
I sorg och i stora kriser tar vännerna hand om det som ska göras till dess att den krisande familjen kan komma över det värsta. Oavsett om det handlar om att städa i bostaden, komma över med mat till familjen, sköta kontakter med myndigheter och begravningsbyråer, betala liggande fakturor eller att inte låta personen i fråga genomlida nätterna på egen hand.
Det existerar inga skarpa gränser mellan privat- och yrkeslivet. Det hör till vanligheterna att barnens lärare eller skolrektor, tillsammans med sina respektive familjer är bjudna på familjefester. Elever kan inte ens drömma om att vara respektlösa mot skolpersonalen, för de tillhör inte sällan familjens bekantskapskrets.
Jag har under mina 30 år i det individualistiska Sverige djupt saknat många av dessa fördelar som gruppsamhället erbjuder. Speciellt inför stora händelser i mitt och mitt barns liv och i tider av sjukdomar och livskriser. Men trots att jag som en mycket ung immigrant var långt ifrån förberedd på att leva i ett främmande land med en för mig helt främmande kultur, bestämde jag mig, så snart jag satte min fot i Sverige, att välja bort den kollektivistiska kulturen och klara mig på egen hand. Jag hade redan bestämt mig för att tacka nej till dess alla vinster och fördelar för att slippa dess största nackdel – inskränkningen i ens frihet och självständighet och kontrollen över ens liv.
Mitt beslut att gå min egen väg och ta kommandot över mitt eget liv, drabbade mig som var ung och oerfaren mycket hårt. Men när jag övervägde nackdelarna som den kollektivistiska kulturen kunde föra med sig var valet givet för mig. Mitt val medförde djup ensamhet, känslor av övergivenhet, konflikter med familjen i Iran, utfrysning och föräldrarnas outtalade gensvar – vilket bland annat inneburit en vägran att besöka mig i Sverige. En sorg som jag, trots min stora kärlek till dem, så länge jag lever kommer att bära med mig. Enligt dem och den rådande kulturen vid den tiden där, bör ett barn, oavsett ålder eller civilstånd, i alla lägen lyda sina föräldrar och respektera deras vilja och beslut. Det gjorde jag inte och det fick jag betala priset för.
Den orubbliga respekten till föräldrarna eller äldre personer eller den varma och genuina sammanhållningen som existerar i kollektivistiska samhällen, som ibland lite slarvigt benämns som klansamhällen, idealiseras inte enbart av många invandrare utan även av många svenskar som inte har någon aning om den andra sidan av myntet. Den så kallade varma sammansvetsningen har sitt höga pris. Särskilt för unga och för kvinnor som inte vill dansa efter familjens pipa, för de som vill gå sin egen väg, för de som ifrågasätter rådande regler och traditioner och som opponerar sig mot dessa.
I detta sammanhang missar man ofta att de äldre kvinnorna och mammorna till unga kvinnor har mycket makt. De kan många gånger bete sig mer bakåtsträvande än männen, även om det ofta enbart är av kärlek och omtanke till sina döttrar. Det händer ofta att det är just de som motsätter sig att dottern skaffar sig en högre utbildning eller att gifta sig ”för sent” – med motiveringen: ”Utbildade kvinnor blir kräsna när det gäller val av make. Om de väl gifter sig är de betydligt mer krävande mot maken än en ung blåögd flicka som kan formas av maken som han vill” och så vidare. Det är många gånger även dessa äldre kvinnor som förbjuder döttrarna från att skilja sig, även om de befinner sig i en våldsam relation. Mammorna fruktar att dottern blir ett lätt byte för förtal och hedersrelaterade ryktesspridning och att andra flickor i familjen och släkten kommer att bli ”svår-bortgifta” efter en skilsmässa i familjen.
För att förebygga hederskulturens biverkningar bör samhällets insatser även riktas mot dessa kvinnor, vilka tack vare sin ålder har en hög ställning i förhållande till sönerna och männen i släkten.
Trots att jag saknar alla de positiva delar som är karaktäristiska för den kollektivistiska kulturen vet jag att jag har fått min svårfunna frihet och min välartade son tack vare de tuffa uppoffringar som jag gjort. För att vinna något måste man vara beredd att avstå från något. Men man behöver inte alltid, som jag gjorde, avstå från nästan allt. Att hitta den rätta balansen på egen hand, när man är ung och oerfaren i ett nytt och annorlunda land, kräver sin mästare! Eller omtänksamma mentorer som har gjort den långa och utmanande resan.