Efter ett inläggi UNT den 4 april och nu sex artiklar från den 20 augusti till och med den 27 augusti om psykiatrins tillkortakommanden och svårigheter, vill jag lämna följande synpunkter på vuxenpsykiatrin.

Min kunskap om psykiatrin bygger på nästan 40 års kliniskt arbete inom psykiatri, med undantag av perioder som lärare på Socialmedicinska institutionen. Jag har också varit styrelseledamot i Svenska Psykiatriska Föreningen i sex år. Som chef på olika nivåer har jag varit tydlig i mina åsikter, men självfallet ibland haft fel.

Psykiatri är en komplicerad specialitet. När du närmar dig en patient ska du, oavsett yrke, ha fyra referensramar i huvudet att använda, allt efter behov: den biologiska, den psykologiska, den sociala och den existentiella. Det ofta eftersatta teamarbetet är därmed mycket viktigt.

En oberoende utredare med klinisk erfarenhet bör få i uppgift att belysa psykiatrin i Uppsala läns landsting och ge konkreta förändringsförslag. En eller ett par personer behövs på heltid under en kortare period. Via Svenska Psykiatriska Föreningen kan man säkert få bra tips på personer.

Utredaren ska inte vara chef eller anställd inom Uppsala läns psykiatri. Kulturen idag inom offentlig verksamhet är att inte våga säga ifrån. Jag känner flera överläkare, ej i Uppsala, som sagt ifrån att de inte kan ta det medicinska ansvaret med ökade behov och minskade resurser och som man då försökt få bort.

1. Utredaren börjar med att intervjua de olika yrkesgrupperna och cheferna. Vad är bra, vad är svårt och vad fungerar inte? Exempel på frågor: Vilken utbildning har medarbetarna? Får man fortbildning i att till exempel hantera svårt själmordsbenägna patienter i slutenvård? Har man som chef kontakt med de som arbetar kliniskt och med landstingspolitikerna? Ingen enskild person av de intervjuade ska kunna identifieras i rapporten.

2. Utredaren kartlägger de olika mottagningarnas arbetssätt, antal patienter per år, väntetider, diagnoser med mera. Här bara några exempel på frågor: Hur sköts telefontiderna? Finns varje dag tider för akuta besök för pågående patienter? Hur hanterar man remisser på traumatiserade invandrare? I Uppsala län fanns för några månader sedan endast en enda klinisk tjänst på enheten för transkulturell psykiatri trots cirka 13 370 utlandsfödda från krigshärjade länder och i år 4007 asylsökande personer. Samverkar man mellan vuxen och barn- och ungdomspsykiatri? Hur följer man upp uteblivna besök? Rutiner för att avsluta patientärenden?

3. Hur ser slutenvården ut? Diagnoser, vårdtider, beläggningssiffror med mera. Hur samverkar slutenvården med öppenvården? När en patient från öppenvården läggs in måste självklart behandlaren i öppenvård finnas med. Görs vettiga utredningar då patienten är inneliggande?

4. Hur fungerar akutmottagningen? Väntetider, kvalificerade bedömningar med mera.

5. Hur har budgetfördelningen sett ut sedan 5-10 år tillbaka? Jämförelse utifrån befolkningsunderlag och andra landsting. Antal vårdplatser och budget under flera år.

6. Samverkan med kommunerna. Efter psykiatrireformen, psykädel, tog ju kommunerna över stödboenden och sysselsättningar för svårt psykiskt sjuka. Successivt har väl samverkan med psykiatrin blivit bättre inom många kommuner. Hur ser det ut i Uppsala län? Finns tydliga åtaganden? Samverkar missbruksvården med socialtjänsten? Gör geriatriker och psykiatriker konsultbedömningar på äldreboenden istället för att patienter får åka till akuten?

7. Hur medverkar närstående/anhöriga? Ofta sitter en närstående med i väntrummet, när man hälsar på patienten. Att ta in den närstående tillsammans med patienten de sista minuterna är ofta mycket lätt och bidrar till kvalitet utan resursökning. I slutenvård bör närstående bjudas in för diskussion tillsammans med patienten.

8. Intervjua vårdgrannarna om behov och samverkan, till exempel beträffande intyg och möten. Viktiga enheter är här socialtjänst, arbetsförmedling, habiliteringen, skolan, primärvården med mera. Att sitta ned vid ett patientbesök tillsammans med till exempel en representant från socialtjänsten innebär ingen resursökning men ger bättre kvalitet.

9. Jag förutsätter att psykiatrin har gjort en skriftlig utredning av alla anmälningar till Patientnämnden och till IVO (inspektionen om vård och omsorg). Sammanställningen har förhoppningsvis därefter meddelats alla anställda. Om detta inte gjorts måste utredaren göra arbetet.

10. Intervjua psykiatrins stöd- och anhörigföreningar om hur de ser på psykiatrin i Uppsala läns landsting

11. Utredaren intervjuar landstingspolitikerna för att få en uppfattning om hur mycket dessa vet om psykiatrins verksamhet. Har landstingspolitiker gjort rejäla studiebesök inom olika psykiatriska verksamheter?

Utifrån underlaget sammanställer utredaren/utredarna en rapport och ger tydliga och konkreta förslag på åtgärder. Rapporten är offentlig och ska ges till alla medarbetare, chefer och politiker samt till psykiatrins stödgrupper. Sannolikt kommer det att handla om tre huvudområden. Dels strukturella arbetsförhållanden, där man kan utveckla psykiatrin utan stora resursökningar, dels chefernas roll i den kliniska vardagen med en svår position mellan personalen och den ekonomiska makten och dels om resurser.

Ett område gäller sannolikt att kontorslandskapet bidrar till att man inte vill arbeta på den affektiva mottagningen. Kontorslandskap har ofta visat sig ineffektivt och försvunnit från näringslivet. Ska den affektiva mottagningen kunna få medarbetare att stanna kvar måste man flytta. Lokalen kan kanske då användas till att bygga ut slutenvården.

En allvarlig punkt kan ha att göra med resursbrist. Hur kan man ekonomiskt öka resurserna till psykiatrin? Kommer man fram till att man inte kan öka resurserna måste detta tydliggöras för invånarna i länet. Man får sedan skära ner på psykiatrins verksamhet och prioritera de mest behövande, en sorts ”krigspsykiatri”.

Lars Albinsson

Med. dr, specialist i psykiatri.