I UNT (22/5) publicerades en intressant artikel som baseras på ett samtal med Torbjörn Eberhard. Artikeln föranleddes delvis av den rapport som nyligen släpptes av IPBES där det bl.a. nämns att en miljon arter på jorden riskerar att försvinna inom överskådlig tid.

Även om artikeln till stor del handlar om just biologisk mångfald så nämns det också att ”den stora elefanten i rummet är befolkningstillväxten”. Befolkningsfrågan är mänsklighetens verkliga ödesfråga. Alla inser att jorden inte kan föda hur många människor som helst.

Antalet människor som lever på jorden kommer att nå ett maximum, kanske redan under detta århundrade, för att sedan minska. För våra barns och barnbarns skull så får vi hoppas att när befolkningen börjar minska så beror det på att medellivslängden inte längre ökar och att antalet barn som föds minskar. Alternativet är ju att det beror på att dödligheten ökar av en eller annan orsak.

Artikelbild

Sten Kaijser, professor emeritus i matematik, Uppsala universitet.

Frågan är därför hur befolkningsfrågan kommer att lösas. Som jag ser det så finns det i huvudsak tre vägar. Den första vägen är den kinesiska och den baseras på en total befolkningskontroll. Makten bestämmer vilka som ska få skaffa barn och hur många barn de ska få ha. Det finns en uppenbar risk att det kommer att leda till en alltför stor befolkning helt enkelt för att många makthavare kommer att vilja styra över en stor befolkning.

Den andra vägen är George Orwells, som beskriven i hans apokalyptiska roman ”1984”. Världen är uppdelad mellan några stormakter och för att begränsa befolkningen i resten av världen pågår det ständiga krig.

Det gemensamma för dessa båda vägar är att befolkningsfrågan ses ur de mäktigas perspektiv. Förutom den tidigare ettbarnspolitiken i Kina har det också gjorts andra försök att ”uppifrån” begränsa befolkningstillväxten i fattiga länder. Det vanligaste har varit olika, ofta amerikanska, steriliseringsprogram i exempelvis Indien och Latinamerika.

Det finns dock en tredje väg, en humanitär väg som bygger på beprövad erfarenhet. Det vi sett under det senaste århundradet är att i jämställda samhällen med hög levnadsstandard är bekymret ofta att det föds för få barn.

Den humanitära vägen är därför att ge alla människor en tillräckligt hög standard och att satsa på utbildning av främst kvinnor. Den fråga många ställer sig är om tiden räcker till. Hinner vi inte bli för många innan befolkningsökningen avstannar? Jag tror att vi har tid. Det finns flera anledningar till det.

Den första är att antalet barn som föds inte har ökat på de senaste decennierna. Det föds ungefär 140 miljoner barn om året och så har det varit i flera decennier. Den främsta anledningen till att vi blir fler är alltså att vi lever längre.

Den andra anledningen till att tiden räcker till är att det redan i dag produceras mat som – om inte en stor del hinner förstöras innan den blir till mat åt människor – skulle räcka till 10 miljarder människor.

Det finns de som redan talar om ”peak farm”, d.v.s. att åkerarealen inte kommer att bli större än vad den är i dag. Det som främst behövs för att ta vara på all mat är frysanläggningar i fattiga länder.

För mig har det alltid varit viktigt att den rika världen inte pådyvlar den fattiga sina åsikter och värderingar. Vi kan, helst affärsmässigt och utan styrning, hjälpa till med infrastruktur och vi kan satsa på utbildning åt alla.

Erfarenheten visar att där flickor får samma möjlighet till utbildning som pojkar så skaffar de sig ofta bättre utbildning och även om männen använder alla sina maktmedel för att hålla tillbaka kvinnorna så är det en kamp som de alltid förlorar. Det brukar dessutom vara en i huvudsak oblodig kamp.