I slutet av 1980-talet, under kriget mellan Iran och Irak, när jag som mycket ung på egen hand hade emigrerat till Sverige, blev jag ofta häpen över den rasism mot nyanlända som fanns bland etablerade invandrare.

Jag själv kände mig nästan som en flicka som hade beställts per postorder för att gifta mig med en man som hade bott här under en längre tid.

Det blev ett mörkt äktenskap med hederskultur och allt vad det innebär. Men det är en helt annan historia.

De invandrare som hade bott i landet under längre tid, särskilt gäststudenterna, var tvungna att arbeta för att försörja sig om de inte fick hjälp av familjen i hemlandet. De ”gamla” immigranterna var de som var argast på de nyanlända och tyckte att det var orättvist att de nya fick hjälp och stöd av staten medan de själva hade fått och fick klara sig på egen hand. De irriterade sig oerhört mycket på alla fel, misstag, språkförbristningar och kulturkrockar som de nya omedvetet och utan illvilja gjorde sig skyldiga till.

”Gamla” invandrare var beredda att tillämpa nolltolerans i mycket högre utsträckning än många svenskar.

Man fick ofta höra hjältehistorier om hur de själva redan från dag ett med glädje såg till att anpassa sig till den rådande kulturen. Men den huvudsakliga ilskan låg i att även ”det gamla gardet” drabbades av de växande negativa attityderna mot flyktingar och flyktingvågen. Också de välutbildade och välintegrerade som före flyktingvågen kände sig både välkomna och respekterade i Sverige drogs alla över en kam och blev offer för de hårda och kalla vindar som blåste i landet under 1990-talet. Rasismen utgår ju ofta från utseende och härkomst och inte från individens prestationer och egenskaper – och offren för rasismen lade ofta skulden på de nyanlända.

Det var en hederssak för de ”gamla” att i tid och otid dra en klar gräns mellan sig själva och de nya, samt klargöra för svenska kolleger, vänner och grannar att de var ”invandrare och inte flyktingar”, att de lärde sig språket på nolltid och att de ”hade gjort rätt för sig redan från dag ett”.

De gjorde sitt bästa för att leva svenskare än svensken, särskilt de gånger svenskarna i omgivningen bevittnade det.

Jag minns att många till exempel inte ville ha etnisk mat i sin matlåda på jobbet utan tog med sig svensk mat. De ville inte väcka omgivningens uppmärksamhet och de kunde genom att äta svensk mat bevisa hur svenska de egentligen var. Detta trots att priset var att de gav upp stora delar av den identitet och de traditioner som de var uppvuxna med och att de av familjen i hemlandet och av vissa andra invandrare uppfattades som svikare och förrädare och därmed frystes ut. Det är varken helt gratis eller smärtfritt att ta seden dit man kommer, om det är någon som trodde det.

Många som tillhörde den dåvarande invandrareliten försöker numera hitta tillbaka till gamla rötter, värna om uppväxtens traditioner och modersmålet, samt upprätthålla relationer med barndomsvänner i det gamla hemlandet.

De känner sig rotlösa och hyser ofta ånger över att de, för att ta till sig det nya, ansträngde sig så hårt att sudda ut det gamla.

För att tydliggöra sitt avståndstagande från asylsökande och de nya immigranterna, men även för att få bekräftelse från många missnöjda svenskar, blev de någon sorts självutnämnda försvarare av det svenska kulturarvet. Det var mer regel än undantag att de, så snart de fick chansen, talade illa om sina landsmän eller andra folkgrupper som nyligen immigrerat till Sverige.

Ett inofficiellt A- och B-lag bland immigranterna utvecklades.

För egen del drabbades jag inte särskilt mycket av det ”interna” hatet, när jag var ny i landet. Kanske berodde det på att jag direkt efter min flytt till Sverige började arbeta, men framför allt för att jag hade insyn i A-lagets olika forum, var medveten om de allmänna fördomarna och undvek – efter många fall – de värsta fallgroparna.

Det har nu gått 30 år sedan dess och historien fortsätter att upprepa sig. Den här gången tillhör jag själv kategorin väletablerade invandrare. Det händer att jag då och då, utan att tänka mig för, slänger ur mig: ”Det var bättre förr!” Jag kan inte förneka att jag, när jag tar del av tv-nyheterna, brukar be alla universums gudar om att brottslingarna bakom uppmärksammade bränder och skjutningar eller annan grövre brottslighet inte ska ha invandrarbakgrund.

För jag vet hur illa ALLA vi invandrare drabbas av det, och hur vi alla kommer att stå till svars i alla möjliga sammanhang för brott som även drabbar oss och för brottslingar som även vi själva undviker och är rädda för.

Jag erkänner också att det är total nolltolerans som gäller hos mig, och att jag är hårdare än många av mina svenska vänner i min dom mot felsteg som tas av dem med invandrarbakgrund.

Det kan bero på att det kallare klimatet i Sverige på senare år – eller, för att tala klarspråk, rasismen – i första hand drabbat sådana som jag och inte mina svenska vänner. Det är ett skäl till att vissa av mina svenska vänner inte har samma negativa känsla inför det nya Sverige som jag och många andra invandrare med mig har.

Jag kan vara ärlig och säga att jag inte känner igen det nya Sverige. Inte nog med att extremhögern har positionerat sig kraftigt i alla delar och på alla nivåer av samhället. Rasismen mot invandrare inom gruppen invandrare har drastiskt ökat.

Om en del invandrare förr i tiden på lunch- och fikarasterna på jobbet talade illa om de invandrare som inte var lika öppna som de själva, är tonen i dag en helt annan.

Numera krävs det ännu högre och elakare tongångar från dem med invandrarbakgrund som till varje pris vill komma in i värmen och få bekräftelse av svenskar och av media.

Dessa finns även i de stora etablerade politiska partierna och har skapat sig en plattform i sociala medier för att spy galla över andra invandrare.

När diskussionerna bottnar i elakhet, fördomar, egoism, ignorans, hat och extremism – oavsett om det uttrycks av svenskar eller invandrare, eller mot svenskar eller andra invandrare – börjar jag bli rädd för vart vi egentligen är på väg.