Lasse vill få hem sin dotters kropp

I dag är det 25 år sedan Estoniakatastrofen då 852 personer omkom. Uppsalabon Lasse Johnsen vill att hans dotters kropp ska bärgas ur havets djup.

Lasse Johnsen visar ett stort porträtt av hans dotter Carita Barasinski som var 29 år när hon omkom i samband med Estoniakatastrofen. Hon arbetade som konsult på fartyget natten när katastrofen inträffade.

Lasse Johnsen visar ett stort porträtt av hans dotter Carita Barasinski som var 29 år när hon omkom i samband med Estoniakatastrofen. Hon arbetade som konsult på fartyget natten när katastrofen inträffade.

Foto: Staffan Claesson

Uppsala kommun2019-09-28 07:00

Han är lite trött. Dagen innan vi träffar Lasse Johnsen har han blivit filmad en hel dag. Det är ett norskt team som rumsterat om i hans vardagsrum och de höll på till sena kvällen. Teamet spelar in flera avsnitt om Estonia för kanalen Discovery och programmen ska sändas nästa år. Men det är i år som det är 25 år sedan Estoniakatastrofen inträffade då 852 människor omkom.  

– Tv-teamet ville skildra kärlekssagan mellan min dotter Carita och hennes man, Peter. De jobbade ju bägge på Estonia, han var hovmästare men ledig och inte ombord på fartyget den där natten, säger Lasse Johnsen.  

Han tänker mycket på sin dotter. På Carita som trivdes så bra med sitt arbete på Estonia, hon var inhyrd som konsult och utbildade fartygets personal i service. Hon skulle egentligen ha slutat tidigare under hösten men stor personalomsättning gjorde att hennes uppdrag blev förlängt. 

Hur var Carita som person?

– Hon var gladlynt, utåtriktad och kreativ, och hade jobbat på andra båtar tidigare som Baltic Queen och Birka. Jag var med när hon föddes 1965, jag höll i lustgasapparaten. Det var helt naturligt för mig då, fast kanske inte så vanligt bland pappor på den tiden, säger Lasse, och ser nöjd ut med beslutet han tog inför sin dotters födelse för 54 år sedan.

Han berättar att hon körde taxi ett år men att kunderna blev jobbiga för att hon var snygg och blond. Hon slutade och tog jobb som skadereglerare på ett försäkringsbolag istället. 

Vi sitter i radhuset i Norby, där Carita och hennes bror har vuxit upp. Utanför finns en inramad trädgård med finurliga provisoriska lösningar som Lasse har gjort. På pianot står en bild av en sprudlande Carita Barasinski i bröllopsklänning. Porträttet är taget ett år innan katastrofen. Det var då som hon gifte sig med Peter Barasinski; en framtidsplan de hade var att köpa en egen restaurang och Carita höll på att skriva en deckare. 

På ett minnesbord i vardagsrummet finns tre andra foton, det är porträtt av Carita, Peter och Mariann Johnsen, Lasse fru. Ingen av de tre lever i dag; Peter avled i cancer år 2006 och Mariann avled i samma sjukdom år 1999. 

 – Min hustru överlevde Carita med 12 år. Hon tog hennes död väldigt hårt. Det var som om det påverkade hennes motståndskraft, säger Lasse Johnsen och blir tyst en stund. 

Det var 27 september 1994 som M/S Estonia lämnade Tallins hamn vid middagstid och styrde mot Stockholm. Klockan 23.40 hördes smällar från fartygets förskepp. Strax efter midnatt anropade maskinrummet bryggan och meddelade att vatten rann in på däcket under bildäck. När fartyget fick slagsida klockan 00.22 sände M/S Estonia ut sitt första nödrop ”May Day”. Klockan 00.32 bröts strömmen ombord, radion tystnade och fartyget sjönk till botten.  

– Carita hade gått och lagt sig i hytten. Jag vet var i båten hon befann sig natten när den sjönk. Och jag vet att hon stannade för att hjälpa någon som var bakom henne. Två andra före henne stannade inte – de överlevde, säger Lasse Johnsen. 

Totalt var det 137 personer som överlevde katastrofen, varav 51 var svenskar. 757 personer saknas fortfarande efter katastrofen. Morgonen efter katastrofen gjorde Lasse Johnsen en arbetsresa till Lidköping. 

– Den första nyheten jag hörde trodde jag inte alls på. Ett fartyg som Estonia ska inte kunna sjunka så snabbt. På lunchen fick jag telefonsamtal från min hustru som då hade fått veta att Carita hade överlevt. Det var väldigt skönt, minns Lasse Johnsen. 

Men det skulle visa sig att rederiet hade blandat ihop sina listor och att Carita var en av de 461 svenskar som hade omkommit och som fortfarande saknas. 

– Genom att Peter kände till rederiet fick han den informationen. Det blev en extra stor chock, vi trodde ju att hon hade överlevt. Såklart hoppades vi på att det skulle vara fel information en gång till men samtidigt hörde vi ingenting ifrån henne. 

När hela familjen samlades i Uppsala efter det tragiska beskedet möttes de av vänliga grannar som hade lagat mat och visade omtanke i sorgen. Det stödet betydde oerhört mycket.   

– Carita och Peter hade lovat att ta hand om varandra ifall något skulle hända den andra på Östersjön. När det stod klart att fartyget inte skulle bärgas gav sig Peter fan på att han skulle ta upp hennes kropp, säger Lasse Johnsen. 

Sagt och gjort. Peter Barasinski drog igång sin egen dykexpedition som blev välkänd i media. Med sig hade han ett tyskt tv-team. 

– Både Carita och Peter var dykare. De hade tagit certifikat i Australien under sin jorden-runt-resa innan de gifte sig. Resan var som en prövning, klarade de den skulle de kunna leva tillsammans, säger han och ler. 

Peters expedition genomfördes under 1995, precis innan gravfriden hade trätt i kraft. Med hjälp av en sjöuggla, en slags fjärrstyrd obemannad farkost utrustad med kamera, letade han efter sin hustrus kropp.  

– Det var inte förbjudet att dyka på fartyget då men han gjorde misstaget att informera myndigheterna om sina planer. Det borde han inte ha gjort. Sjöfartsverket sände isbrytaren Ale som skulle göra svallvågor för att förhindra för Peter, vilket är olagligt enligt internationell lag, och han fick avbryta expeditionen.  

Enligt Lasse ligger de omkomna personerna inte särskilt djupt, endast cirka 80 meter långt ner. Han anser att kropparna är lätta att komma åt och han tycker fortfarande att de borde bärgas. 

– Jag tycker det är självklart att en civiliserad stat ska ta hand om sina medborgare. I vår kultur begraver vi våra döda nära och kära. Jag vill att min dotter ska ligga i en grav i jorden, säger han.  

Direkt efter katastrofen meddelade Carl Bildt som då var statsminister och tillträdande statsministern Ingvar Carlsson att de skulle verka för att bärga de omkomna. Men mindre än en månad senare beslutade regeringen att bärgningen inte skulle ske.  

– Det var en  stor besvikelse. En ursäkt man använde var att det kunde bli ett trauma för dykarna och rättsmedicinarna men de blev inte ens tillfrågade. Jag har pratat med dykare och de anser att det vore fullt möjligt, säger Lasse Johnsen. 

Han är medlem i Stiftelsen Estoniaoffren och anhöriga, SEA,  som verkar för att offren ska återföras till en värdig begravning i sitt hemland.  

– Det är viktigt att ha en plats att sörja på. Men oddsen är förstås inget vidare att bärgningen ska ske medan jag lever, säger Lasse som är 80 år.  

Det är han som arrangerar minnesceremonin i dag i Domkyrkan.   

Klipp från UNT 29 september 1994
Klipp från UNT 29 september 1994
Minnesceremonier i dag

Uppsala: Ceremoni vid Estonias minnesmonument på Gamla kyrkogården, (invid rondellen mot Rackarberget) med kransnedläggning klockan 14 och en minnesstund i Domkyrkan klockan 18. 

Stockholm: Vid Estoniamonumentet på Djurgården i Stockholm hålls en ceremoni klockan 14 – 15 under närvaro av kronprinsessan Victoria och prins Daniel. Där pågår även en minnesutställning. Arrangörer är Stiftelsen Estoniaoffren och anhöriga, (SEA) och Estoniagruppen. 

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!