Tankarna hade funnits hos Lena Hagman och Anne Källgren i många år och förra sommaren gjorde de för första gången verklighet av sina tankar; att ordna ett ridläger för ridrädda vid Gimo ridklubb.

– Det kan finnas många olika anledningar till att hästägare blir rädda för att rida. Som ryttare kan man ha ramlat av sin häst eller så har man blivit skrämd på annat sätt, säger Lena Hagman.

– Ofta kan det vara svårt att komma över rädslan på egen hand och det kan även vara svårt att erkänna för sig själv att man är rädd. Dessutom tycker många att det är både jobbigt och pinsamt att de inte vågar, säger Anne Källgren.

Fjolårets försök blev mycket lyckat och den 19–21 juli väntar ett nytt läger med samma inriktning.

– Precis som förra året har vi åtta-nio deltagare och alla kommer de till Gimo med sina egna hästar, säger Anne Källgren.

Att lägret hålls i Gimo ridklubbs stall och ridhus är naturligt då Lena Hagman är aktiv i klubben. Under juli månad har ridskolehästarna också, passande nog, semester och befinner sig på bete på annan plats så de kan fritt disponera ridklubbens lokaler.

En överväldigande majoritet av deltagarna är kvinnor – i vitt skilda åldrar – och det kan tyckas märkligt. Män kan förstås också bli rädda.

– Men jag tror att kvinnor kanske är mer benägna att ta tag i sin rädsla, säger Lena Hagman.

Anne Källgren bor i Kyrsta, utanför Storvreta, och där arbetar hon heltid med hästar. Ibland hemma på gården, men ofta som ambulerande ridlärare.

– Jag har ridit i hela mitt liv, men jag tänkte inte att jag skulle kunna leva på det och därför utbildade jag mig inom psykiatrin. Den kunskapen har jag stor nytta av nu, när jag arbetar både med människors och hästars oro, säger hon.

Den pedagogik hon använder sig mest av kallas centrerad ridning. Den går huvudsakligen ut på att lära ryttaren om den egna kroppskontrollen och att rida med känsla i stället för styrka.

– Många rider som om hästen vore en fiende som måste tyglas med styrka, men det tror jag inte på. I stället tror jag på en förlåtande och accepterande attityd och att man ska känna medkänsla med såväl sig själv som med andra.

Genom hästar och ridning har Anne kommit i kontakt med Lena Hagman.

Lena bor i Kilen, några kilometer utanför Österbybruk, är mentalskötare i grunden och arbetar numera som elevassistent på Ärentunaskolan i Storvreta.

– Jag sköter markservicen under lägret och även en del av markarbetet, där vi berättar om olika situationer och ger våra elever handfasta råd och verktyg som de kan ta till, säger hon och fortsätter:

– En häst känner direkt om du är rädd och då kan den reagera genom att bli nervös, aggressiv eller extra på, som att den vill trösta.

Förra året sa flera av eleverna direkt när de kom till Gimo att de inte skulle rida. Att de aldrig mer skulle göra det, men att de ville fortsätta ha häst och att allt gick bra i arbetet med hästen – utom just ridandet.

– Vi puschar ingen att göra något den inte vill, men faktum var att alla utom en kom upp på hästryggen innan lägret var slut. Det var en fantastiskt fin känsla för oss, men allra mest för ryttarna själva förstås, säger Anne Källgren.

Hur det kommer att gå i år återstår att se, men Anne och Lena ser båda positivt på en fortsättning och de vill gärna utveckla sitt koncept.

– Än så länge har vi enbart inriktat oss på hästvana människor som kommer till oss med sina egna hästar. En annan tanke är att människor som inte är vana vid hästar och heller inte har någon egen häst ska kunna komma över sin obehagskänsla, säger Lena Hagman.

– Det viktigaste då är att vi i så fall känner hästarna väl, så att vi vet hur de reagerar i olika situationer. Annars kan vi inte vara de brobyggare vi vill vara, säger Anne Källgren.