Innan sjukdomen kunde Jenny träna, arbeta heltid och ofta träffa vänner. Idag ser livet annorlunda ut.

– Första året jag var sjuk var som att leva i ett svart hål, det var jättejobbigt.

Jenny Olsson är 49 år och bor i Enköping. Hon har levt med ME sedan 2001. Sjukdomen kom plötsligt, från ena dagen till den andra orkade hon inte gå upp för trappen. Att städa köket i lägenheten hon bodde i var utmattande och hon behövde sova i två, tre timmar efteråt. Även minnet försämrades.

Artikelbild

| Egengjorda smycken var något Jenny började med när hon inte längre kunde arbeta.

– Förut styrde jag min kropp, nu styr min kropp mig.

ME är en neurologisk sjukdom och liknar utmattningssyndrom. Den ger influensaliknande symtom och man drabbas av en trötthet som inte försvinner. I nuläget finns inget botemedel eller behandling. Enligt Riksförbundet för ME-patienter (RME) lever cirka 40 000 personer i Sverige med ME. Förbundet har nu startat en lokalförening i Uppsala län.

– Det är jättebra att det startar en lokalförening. Att de kan komma ut och få folk att förstå vad ME är för något.

Den största delen av dagen tillbringar Jenny i sängen eller på soffan. Ibland kan hon åka och handla eller gå på en födelsedagsfest, men allt beror på dagsformen. De dagar det är som värst kan hon inte lämna huset.

– Om man gör något ena dagen, så får man ta några dagar efteråt för att vila upp sig. Jag får balansera vad jag orkar. Ibland måste jag använda rullstol för att ta mig ut och ibland kan jag stå stolt på mina egna ben.

Inte förrän 2013 blev Jenny diagnostiserad med ME.

– Jag kände mig länge dum, lat och besvärlig. Jag tryckte hela tiden på gränserna och tänkte att "jag ska klara av det här". Att få diagnosen och kunna läsa på om sjukdomen blev ju ett helt annat liv. Jag förstod det på ett annat sätt och var mer rädd om den energin jag har.

Jenny arbetade tidigare som vikarierande specialpedagog inom barnomsorg. Hon var sjukskriven i två år och började så småningom att arbeta på halvtid. Men 2011 gick det inte längre och hon var tvungen att sluta arbeta helt. För att ändå känna sig aktiv började hon tillverka smycken. Idag målar Jenny mycket, fåglar, växter och båtar är några av motiven. Hon säljer en del målningar och har även ställt ut.

– När jag inte längre kunde arbeta kändes det som att jag inte hade någon identitet, att jag inte fanns. Målningen blir för mig att få en identitet och känna att jag kan göra någonting.

Trots sjukdomen försöker Jenny Olsson göra det bästa av sin situation.

– Jag väljer att vara lycklig och må så bra som jag kan. Jag vill leva och vara här.