De boende vårstädar i den svenska slummen i Minnesota. När allt skräp samlats ihop plockar man ut det som kan återanvändas och vips så är det inte skräp längre. Scenen är tagen från Ola Larsmos bok ”Swede Hollow”. Från detta kan man dra två slutsatser, vad som är skräp är relativt och välstånd medför mer skräp. Det senare påståendet understöds av en intervju gjord av Sveriges Radio 1944 med skräpplockare i Stockholm. De har mycket bra koll på människors beteende, och menar på att ”lyxigare” skräp börjat dyka upp på gatorna nu när kriget går mot sitt slut. Nattstädaren Pettersson säger att det verkar som om människor blivit mer vårdslösa med skräp under hans 34 år i branschen.

Det varma vädret gör att fler väljer att tillbringa semestern i Sverige, vilket är miljömässigt smart om flygandet minskar. Men sommaren är redan som det är den årstid som genererar mest skräp på svenska stränder. Statistik framtagen av stiftelsen Håll Sverige Rent visar att även dagens skräp säger mycket om hur vi lever och hur bra vi har det. Plastbestick, sugrör, glasspinnar och kapsyler trängs på stränderna vid Kattegatt, Öresund och Östersjön. Skräpet avslöjar många trevliga sommarmåltider som intagits i kustnära miljö, och som av outgrundliga anledning avslutats med att man lämnat sina engångsartiklar och gått. Allra vanligast på stränder i såväl urban som avskild miljö, är bitar av plast vars ursprung inte längre går att identifiera. Många av dessa tros dock härstamma från olika typer av matförpackningar.

Till skillnad från en glasspinne kan plasten finnas kvar i hundratals år utan att försvinna. Sakta bryts den ner och förgiftar dricksvatten, djur och natur.

Plastöar i världshaven och mikroplaster som via fisk och dricksvatten tar sig in i människokroppen borde vara varning nog. Men nedskräpningen medför även sociala konsekvenser. Enligt Broken Window-teorin bör en krossad glasruta repareras direkt för att undvika att den allmänna standarden går ner kring platsen. Har någon krossat en ruta, gör det ju inget om man krossar en till. Precis samma gäller med skräp, där det redan är nedskräpat minskar incitamentet att plocka undan efter sig. Boende i utsatta områden blir även lidande när klotter och skräp minskar respekten för de allmänna ytorna.

För att undkomma problemet behövs självklart parkstädare och motsvarande på stränderna som redan i dagsläget gör ett hästjobb. Vi kommer dock aldrig bli kvitt skräpet om inte alla hjälps åt. Överfulla papperskorgar på badplatser och i parker må vara någons ansvar, men individen måste också själv förstå att ytterligare en soppåse bredvid en redan fullmatad papperskorg lätt kan blåsa iväg eller hamna i havet. En persons lättvindiga val att inte städa upp efter sig kan påverka jorden i hundratals, om inte tusentals år.