De som ropar på att amorteringskravet för bostadslån ska tas bort behöver påminnas om varför det infördes. Och de behöver svara på vad man vill införa i stället. Att bostadspriserna börjar skena igen, och att hushållens skulder fortsätter stiga, kommer att kännas bra i år och kanske nästa år. Men sedan riskerar Sverige att hamna i en skuldkris som får 1990-talskrisen att framstå som en västanfläkt.

Amorteringskravet var långt ifrån en ideal lösning för att försöka hejda bostadsracet. Som många påpekat har det blivit svårare för unga att komma in på bostadsmarknaden, att köpa sin första lägenhet. Men hur svårt är det egentligen? Statliga SBAB har kartlagt förutsättningarna för unga att köpa bostad i Sveriges 20 största kommuner, utifrån medelinkomst och bankernas krav för att få lån. Resultatet är nedslående. 25-29-åriga kvinnor skulle nekas lån till en etta på 30 kvadratmeter i samtliga 20 kommuner. De lika gamla männen kan däremot köpa en lägenhet, men bara i tre av kommunerna: Västerås, Sundsvall eller Borås.

Medelinkomst är dock ett ganska trubbigt mått för den här åldersgruppen. Många studerar fortfarande, eller så har de inte kommit i gång med sina karriärer och har trainee- eller praktikplatser. Om man i stället tittar på lägstalönen för till exempel ett jobb i handeln, för en som har jobbat i tre år, hamnar man på 24 000-25 000 kronor i månadslön. Och då har man råd med en etta i alla kommuner utom Stockholm, Göteborg, Uppsala och Lund.

Det är självklart ett problem att man behöver ha en månadslön på 29 000 kronor för att få låna till en etta i Uppsala. Eller 36 000 för motsvarande lägenhet i Stockholm. Men grundorsaken är förstås inte amorteringskravet, utan de höga bostadspriserna. Priset för en bostadsrätt i Uppsala har åttafaldigats på 20 år, från 5 000 kronor per kvadratmeter 1997 till 40 000 i fjol, enligt Mäklarstatistik. Sedan i höstas har priset sjunkit något, delvis på grund av amorteringskraven.

Skälen till de höga bostadspriserna är välkända. Bostadsbristen är skriande efter ett mycket lågt byggande sedan 1970-talet. Marknaden är helt dysfunktionell med hyresreglering och rörligheten har minskat ytterligare på grund reavinstskatten (flyttskatten). På senare år byggs det mer i Sverige, men fel sorts bostäder vilket kan leda till brist och tomma lägenheter på samma gång. De blocköverskridande samtalen om bostadspolitiken har avstannat.

Recept på en bostadsbubbla (Sverige): Som ingång bostadsbrist, subventionerade låneräntor och reallöneökningar under flera decennier. Sedan tar man bort fastighetsskatten, sänker inkomstskatten och inför bottenränta under en tioårsperiod. Krydda med minusränta de sista tre åren för bästa resultat.

Det är klart att det blir budgivning på bostäderna. Resultatet är en av världens högsta skuldnivåer hos hushållen (tillsammans med Nya Zeeland), kritik från EU-kommissionen och en rad oberoende bedömare för de stora riskerna på den svenska bostadsmarknaden. Detta var ingången i Finansinspektionens bedömningar. De stora verktygen saknades, på grund av politiska låsningar, och man fick ta vad som fanns till hands, bolånetak och krav på amorteringar.

Recept för en bostadskrasch (Sverige): Ta en bubbla som fått ligga till sig några år, så att man tror att faran är över. Lägg till en lågkonjunktur. En i hushållet blir arbetslös och man tvingas sälja bostaden till en lägre pris. Ett par som bott länge i samma kvarter skiljer sig och måste snabbt få loss pengar till nya bostäder. Eftersom de har lägre lån på bostaden kan de gå ned ännu mer i pris. Spiralen nedåt har börjat.

Kraschen går att undvika, men i stället för en samlad bostadspolitik hörs bara spridda skurar av förslag. Alla partier är rädda att stöta sig med väljarna, och en handlingskraftig regering tycks allt längre bort. Att lågkonjunkturen kommer vet vi. Fallhöjden för bolånetagare bestäms av många faktorer, varav ett bibehållet amorteringskrav är en.