Organisationen Open Doors, som rapporterar om förföljelserna av världens kristna, konstaterar att ungefär var sjunde kristen förföljs för sin tro – fler än 360 miljoner människor. Det sker bombdåd och terrorattacker, som den mot en katolsk gudstjänst i södra Filippinerna tidigare den här månaden, eller återkommande blodiga islamistiska attacker mot kristna i länder som Kongo och Nigeria. Kyrkomedlemmar kidnappas, kristna som konverterar kan tvingas lämna sina familjer eller pressas att lämna den religion de valt.
Ändå tycks frågan vara avlägsen för många.
Den kristna tidningen Dagens skribent Frida Park satte fingret på varför förföljelserna av kristna sällan uppmärksammas: "...i ett av världens mest sekulära länder är det svårt att få ihop larmrapporter om torterade, trakasserade, misshandlade, skjutna, kidnappade och mördade troende med bilden av kristna som vita och privilegierade." (18/1).
Kristendomen associeras, precis som Park påpekar, med det västerländska och privilegierade. Men bilden behöver vidgas för att inte osynliggöra den utsatthet som kristna runt om i världen lever i.
Journalisten Lars Adaktusson försökte under sina år som kristdemokratisk Europaparlamentariker uppmärksamma det här. I sin bok Fasaden och insidan (Libris, 2023) påminner han om att två tredjedelar av alla kristna lever utanför västvärlden, många ”bland fattiga och förtryckta grupper i Latinamerika och Afrika”.
Han konstaterar även att opinionsbildare som uppmärksammade förtrycket av kristna har misstänkliggjorts. Dessutom beklagar sig Adaktusson över att ingen svensk regering har haft ”den moraliska ryggraden” att erkänna folkmordet på kristna, Seyfo, för nu över ett sekel sedan i nuvarande Turkiet. För även om det sedan flera år finns ett riksdagsbeslut för ett erkännande, är det inget som vare sig S-ledda eller M-ledda regeringar velat driva.
Moderaterna hade nog helst velat trolla bort folkmordet. Tidigare i år varnade Utrikesdepartementet för att riksdagens återkommande minnesstund av folkmordet på armenier kan störa Natoprocessen. Man ville alltså undvika reaktioner från Turkiet, som än i dag förnekar att folkmordet ägt rum.
När UD:s agerande uppmärksammades sade utrikesminister Tobias Billström (M) att han haft "en dialog med våra moderata riksdagskolleger om huruvida de bör medverka i panelen under minnesceremonin eller inte” (SVT, 26/4). En minnesstund för ett folkmord låter med Billströms ord som något olämpligt, något partiets representanter borde undvika.
Minnesstunden blev, trots UD:s påtryckningar, av. Men vad säger det att såväl UD som det ledande regeringspartiet anpassar sig till folkmordsförnekare?
I Turkiet är det fortfarande ett brott att ens påpeka att folkmordet har ägt rum. Att judar i Tyskland skulle riskera straff för att berätta om att äldre släktingar råkade ut för Förintelsen är en absurd tanke. Men just så är det för kristna i Turkiet.
För några år sedan var det företrädare för Svenska kyrkan som hade svårt för kampanjen "mitt kors" som startades av några präster för att uppmärksamma förföljelserna av kristna. Det varnades för att grupper ställs mot varandra, för splittring och för ökad islamofobi. Vilken ängslighet. Det går förstås utmärkt att kritisera fientlighet mot muslimer i västvärlden, och samtidigt se och fördöma terrorn och förföljelserna mot kristna.
Det är som att somliga inte kan släppa stereotypen "rik, västerländsk och privilegierad", trots att de flesta kristna i världen är allt annat än det.