Det är inte längre terrorister och luggslitna gerillor som upptar de säkerhetspolitiska mardrömmarna. Vi är på väg in i en era av förnyad stormaktsrivalitet, en tid mer lik kalla kriget än kriget mot terrorismen. De gångna decenniernas interventioner och gerillabekämpning i Mellanöstern kommer att överskuggas av högnivåtävlan mellan USA, Ryssland och Kina, sägs det.
Låt dock inte språket förleda. Även stora makter kan kämpa med små medel. För att förstå den saken räcker det med att se tillbaka på just kalla kriget och därefter slänga en blick på dagens Mellanöstern.
Vad var det nämligen som präglade den amerikansk-sovjetiska kampen under kalla kriget? Jo, att stormaktsrivaliteten aldrig blev ett stort krig, bara många små. Längs järnridån i Europa höll freden, trots allt, medan man stred genom ombud på andra kontinenter – i Afrika, Latinamerika och Asien.
Om vi nu närmar oss en framtid där USA och Kina ska göra upp om världsordningen på kallakrigsvis, är det sannolikt just så kampen kommer att föras, delvis dessutom på samma platser. Afrikas naturrikedomar och Mellanösterns olja kommer vara lika åtråvärda som förr. Stormakterna kommer att sugas in i underliga etniska inbördeskrig och träna kuppmakare och rebeller av skäl som i efterhand framstår som obegripliga, precis som förr.
Och möjligen mer än förr? Skillnaden mellan nu och då är nämligen att strid i det globala syd inte längre bara bedrivs med kalasjnikovgevär. Dagens gerillor har, eller kommer snart ha, tillgång till modern kommunikationsteknologi och drönare som kan träffa mål på tiotals mil med meterprecision.
Det är det vi ser växa fram i Mellanöstern, där Iran har hjälpt sina regionala lydgrupper – Hezbollah i Libanon, miliserna i Irak och houthirörelsen i Jemen – att få tillgång till just sådan utrustning. Houthiernas angrepp i Röda havet ger en föraning om hur till och med fattiga småstater och upprorsmän kommer att kunna hota viktiga mål över långa avstånd. Transporter, kraftverk, flygplatser, dammar och regeringsbyggnader.
Förmågor av det slaget kommer inte bara omforma krigen i världens trasigaste områden, de kommer att öka stormakternas intresse för hur dessa krig och områden utvecklar sig. I en sådan miljö måste världens största stater ägna sig ännu mer åt att bevaka, stödja och bekämpa små aktörer än tidigare.
Det må därför vara så att stormaktsrivaliteten står för dörren. Men de krig den ger upphov till kan mycket väl komma att föras i samma lilla skala, och i samma gudsförgätna slumområden och öknar, som under den era vi är på väg att lämna.