Mellan åren 1988 och 1999 hade jag kontakter med ryska officerare ur både säkerhetstjänsten KGB och försvaret, med diplomater och några journalister. Jag mötte ryska ambassadörer och fick nära kontakt med tre av dem. En rysk överstelöjtnant var under ett år min stabschef på Balkan.
Det innebar att jag kunde iaktta reaktionerna när Sovjetunionen upplöstes. De bestod av förvirring, förtvivlan, ilska och förhoppningar. Sedan följde de svåra åren med en ekonomisk katastrof. Många upplevde en personlig förnedring, inte minst i utlandstjänst vid sidan av västerlänningar, som på en simpel krogmiddag lätt förbrukade ryska månadslöner.
Så kom stabiliseringen då säkerhetstjänstens män tog makten. President Jeltsin tvingades bana väg för Putin, mot löften att vare sig han själv eller hans familj skulle åtalas för korruption efter hans avgång. I ett samtal med mig 1996 varnade en betydande rysk diplomat för Putin, vilken han betecknade som en typisk KGB-officer och mycket farlig.
1998 såg USA till att en övervakningsstyrka kom till Kosovo, vilket godtogs av ryssarna som deltog tillsammans med USA, Storbritannien och Frankrike.
På plats såg jag hur USA:s okänsliga behandling av ryssarna i Kosovo, hur kriget mot Serbien och skapandet av Kosovo som egen stat kraftigt blåste under de revanschistiska stämningar som redan fanns i Ryssland. Där sprack drömmen om ett Ryssland som samverkande partner med EU och Putin kunde spela ut rysk nationalism, blåsa nytt liv i gammal sovjetisk retorik om omvärlden som fientlig och cementera sin makt.
Diktatorer har nog sällan studerat Machiavelli men förefaller ändå pålästa. Att ta makten är dock lättare än att trygga den. Den inre kretsen kring Putin kommer alla ur KGB och har säkert egna maktambitioner. Han hanterar detta som en maffialedare med att rikt belöna trohet och splittra gruppen genom att ha organ med våldskapacitet lydande direkt under sig själv.
Målet är att få alla att lita på ingen. En kompis från ungdomstiden leder ett nytt nationalgarde med långtgående befogenheter, helt otänkbara i varje demokrati. Men inte heller Putin själv litar på någon och fruktar att minsta glipa i makten öppnar för angrepp. Ett Stor-Ryssland, garnerat med Stalins arvegods, skall skapas och bli den spegelsal som reflekterar hans egen makt och storhet.
Förmodligen vaknar han varje morgon och somnar varje kväll besatt av intrigspelets alla hänsynslösa turer. Diktatorn måste alltid och i varje stund övertyga sig om att makten tål en granskning av hans egna ögon, långt mer än andras.